Uppenbara för oss ditt dops hemlighet – ett enda vatten och en enda mänsklighet.

Anna Karin Hammars eget manus till ett föredrag med en teologisk tolkning av uppdraget att vara kyrka i vår tid. Publicerat här med hennes tillstånd.

Ett kortare referat av föredraget finns också publicerat här på Livet i Svenska Kyrkan. För det svarar en av Anna Karin Hammars åhörare, Martin Garlöv, på plats i Söderledskyrkan lördag 2 oktober 2010. Anna Karin Hammar var huvudföreläsare på Ideellt Forums Idédagar 2010.

Uppenbara för oss ditt dops hemlighet – ett enda vatten och en enda mänsklighet
Som kristna är vi särskilda. Den kristna trosgemenskapen är den största i världen, men bara ungefär 30% av världens befolkning tillhör någon kyrka. Den näst största trosgemenskapen utgör islam med

20% av världens befolkning som tillhöriga. Den tredje största är

hinduismen med 15% av världsbefolkningen och det är lika många

som säger sig inte tillhöra något trossammanhang alls.

Tittar vi på Sverige är bilden något av detsamma. Visserligen är det

fler som tillhör någon kyrka här än i världens genomsnitt, men inte

heller här är alla kristna. Sju av tio gott och väl tillhör Svenska kyrkan.

Den andra stora trosgemenskapen är också här islam. Eftersom det

inte finns någon religionsstatistik i Sverige är det svårt att uppskatta

exakt antal hemhöriga i den muslimska gemenskapen, men kanske

var tjugonde svensk är muslim. Helt enkelt – vi lever i en situation

av mycket större mångfald än för bara tjugo år sedan. Troende av

olika slag och människor som inte vill förbinda sig med någon tro

finns i världen och i det svenska samhället. Det innebär att den som

är kristen inte är normen. För oss som lever och arbetar i Svenska

kyrkan innebär detta att vi ställer nya frågor om vår identitet som

kyrka. Vi är inte som alla andra. Vi är i någon mening särskilda. Men

finessen med det – och det kommer att vara min teologiska tes i

dag – det är att just som särskilda har vi ett värdefullt bidrag till

samhörigheten i världen. I den här föreläsningen kommer jag att

utveckla denna tes på lite olika sätt. Och gemensamt för alla sätten är

att jag gör det med hjälp av dopet.


Min första punkt är denna:


1. Vi gestaltar i dopet en särskild berättelse – och det är en

berättelse om att allt levande hör samman




Vi kan formulera oss med hjälp av Olov Hartmans tackbön efter

nattvarden: Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd

och enda mänsklighet. På motsvarande sätt kan vi be vid dopet:

Uppenbara för oss ditt dops hemlighet: ett enda vatten och en enda

mänsklighet, ett enda vatten och en enda livsgemenskap.




Dopet avslöjar för oss vidden av vår samhörighet. I dopet öser

kyrkan ur Guds kärleksström genom världen. Vatten strömmar över

våra huvuden mer eller mindre rikligt. Det vatten som vi döps med

bär hela människosläktets historia. Det bär stora delar av jordens

historia och förbinder oss med allt levande och med kosmos, som

gav oss vattnet inkapslat i is. Att vara kyrka i vår tid är att bära och

gestalta en särskild berättelse och den är en berättelse om det

gemensamma. Vi hör samman på ett fundamentalt sätt i Gud och

med hela mänskligheten. Vi hör samman i Gud och med hela kosmos.

Vad vi gör med våra gemensamma livsförutsättningar påverkar oss

alla. Lyhördheten för vår gemensamma sårbarhet växer med att vi

gestaltar vår särskilda berättelse om alltings samhörighet. Vi döps,

och det är något särskilt som sker, men det särskilda har med alla

att göra. Vi tillhör som döpta en gemenskap som inkluderar alla.

Uppenbara för oss ditt dops hemlighet: ett enda vatten och en enda

mänsklighet, ett enda vatten och en enda livsgemenskap. Därför kan

vårt uppdrag som kyrka aldrig bli mindre än så. Hur få procent vi än

kommer att utgöra om femtio eller hundra år i det svenska samhället

blir uppdraget aldrig mindre än detta: du är förbunden med hela

skapelsen och med hela mänskligheten. Det som sker den, sker dig.

Din uppgift i kyrkan är aldrig mindre än det gemensamma bästa.




Samtal med grannen: Kan vi vara folkkyrka när inte alla är

medlemmar?




2. Vi gestaltar i dopet en särskild berättelse som säger att alla

människor är jämlikar




För att illustrera detta ska jag ta er med på ett jubileum. I år är det

200 år sedan den första Bernadotten blev tronarvinge i Sverige. Men

är det då inte långsökt att vilja tala om dopet i samband med detta

jubileum?




Jag tycker att jubilaren själv ger den bästa av anledningar att förbinda

jubileum och dop. Han hette ju faktiskt Jean Baptiste Bernadotte,

dvs. Johannes Döparen Bernadotte. Vem var denne Jean Baptiste

Bernadotte? Han kom från vad som skulle kunna ha varit Frankrikes

Ockelbo, från den lilla staden Pau i Sydfrankrike där han föddes

den 26 januari 1763. Han var det yngsta barnet till en jurist. Av

någon underlig anledning fick han samma namn som sin storebror,

Jean. För att skilja bröderna åt använde familjen Jean Baptiste,

Johannes döparen, för att benämna och särskilja den yngsta sonen.




Och just för att Bernadottarna i Sverige har en särskild relation till

Johannes Döparen och därmed till Jesu dop kan Bernadottejubileet

vara en lämplig utgångspunkt för att reda ut vad dopet har för

särskild historia som handlar om att vi alla är jämlikar.




När man slår på ordet kung eller konung som det hette i 1917

års bibelöversättning i bibliska uppslagsverk, så får man många

referenser. Då framträder ett märkligt mönster. Nog finns det kungar

typ Bernadottar och andra folkens kungar. Men det märkliga är att en

hel massa människor börjar kallas för kungar. I Petrus första brev till

de kristna i Mindre Asien skriver han: ”..ni är ett utvalt släkte, kungar

och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som ska förkunna hans

storverk” (1 Petr. 2:9).



Ja, i den tidiga kristna doptraditionen kallade man dem som döptes

för kungar, präster och profeter. Men hur hänger allt detta ihop?




Om vi först går till de hebreiska skrifterna och vad vi den kristna

kyrkan kallar det Gamla eller det Äldre Testamentet, så finns det vissa

skildringar av hur kungar smörjs med olja till just kung. Smörjelsen

var vanlig i både profana och sakrala sammanhang. Man smorde sig

gärna med olja av olika slag för att vårda sin hälsa och sin kropp. I

de sakrala sammanhangen smorde man med olja något som skulle

användas för heligt bruk och för en helig uppgift. Kungens uppgift

var helig. Det var att skipa rättvisa, vara rättrådig och låta rätten

flöda fram bland folket. För denna uppgift, för den heliga uppgift,

invigdes kungen till sin tjänst genom att smörjas med olja. Verbet

Masah, att bestryka, att smörja användes i dessa sammanhang, och

så småningom ska vi se hur det kommer igen i ordet för Kristus på

hebreiska, Messias, den smorde. Gamla testamentet berättar om

hur kungar smordes (1 Sam 9:16, 2 Sam 2:4, I Kon 1:34, 39 Jfr Ps.

89:39). Ibland åtföljdes också smörjelsen med olja med att kungen

fick Anden, med andemeddelelse. (1 Sam 10:1,9 och 16:13.) Kungens

person var efter smörjelsen helig och fick inte skadas eller antastas.




Även präster smordes. Aron och hans söner (dvs hela prästerskapet)

smordes och blev helgade till att tjäna Gud som präster (2 Mos 30:30,

40:13, 3 Mos. 8:12.)




Profeter smordes för sin uppgift. Profeten Elia fick i uppdrag att

smörja sin efterträdare, profeten Elisa. Men det är ett av de få

tillfällena i GT som det talas om att profeter smordes.




Präst, profet och kung. Alla smordes de eftersom de uppfattades

som att de fullföljde ett heligt uppdrag, ett uppdrag som stod Gud

nära. Kungen genom att förvalta rättvisan i landet, profeten genom

att ständigt utöva en självkritik bland folk och kungar som gjorde att

när människor for illa på olika sätt trots kungens uppdrag att främja

rättvisan i landet, då var det profetens uppdrag att rycka in. Prästen

ledde liturgin och höll folkets hjärta levande med sin Gud.




Och det här går igen i den tidiga kristna kyrkans doptradition. Nu

smörjs plötsligt alla till dessa heliga uppdrag: att värna rättvisan, att

utöva självkritik och att hålla sitt hjärta levande med sin Gud.




De som döptes smordes först på huvudet med olja, de fick vara

med om en kungasmörjelse. Mottagandet av Anden och smörjandet

med olja gick hand i hand. Den som fick uppdraget fick också gåvan,

Andens gåva, gåvan med vishet och klokskap och Guds ledning.




Men hur gick det här till, från en tradition med folkens kungar

till att hela folket kan bli kung, kvinnor och män, unga och

gamla, slavar och fria, människor med olika språk och kulturer?




Hemligheten ligger i Kristus den Smorde och att de första kristna

associerade sina dop med Jesu dop. Även om Johannes döparen

inte använde olja vid Jordan, uppfattades Jesus Kristus som

den som var smord av Anden, Messias, konungen, den smorde.




När Anden sänker sig ned som en duva och rösten hörs som säjer

att detta är min älskade, min utvalda, vid Jesu dop, så leder detta

till att de första kristna uppfattar Kristus som den smorde och att

han själv enligt evangelierna uppfattar sig så. I Nasarets synagoga

säger han och citerar profeten Jesaja: Herrens ande är över mig, ty

han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga… (Luk.

4:15). Och i Apostlagärningarna förutsätter författaren, kanske Lukas,

att ”Ni känner till det som har skett…hur Jesus från Nasaret blev

smord av Gud med helig ande och kraft---Gud var med honom” (Apg

10:18).




Men det stannar inte där, vid att Jesus blir smord till kung, en

snickareson från Nasaret, utan det är även så att alla som följer

honom blir själva smorda till kungar. Det som hände med Jesus




Kristus vid Jordan, händer med varje kristen vid hans och hennes dop,

menar Nya testamentets författare. Det är ett bemyndigande som

heter duga! Liksom kungen och prästen och profeten uppfattades

vara den i samhället som handlade på Guds uppdrag och som hade

fått gåvan och kraften att göra Guds vilja, så uppfattades nu alla

människor som följde Kristus att få samma bemyndigande. Dvs.

varje människa kan företräda Gud och förespråka det som Guds

rättfärdighet förespråkar och handla så att Guds kärlek och vilja

blir förverkligad. Varje person är också kallad att utöva självkritik i

gemenskapen och alla är kallade att hålla sitt hjärta levande med sin

Gud, att vara som de ortodoxa teologerna säger, skapelsens präst.




Här ligger en jämlikhetsrevolution gömd i det kristna dopet, som vi

inte alltid är medvetna om eftersom symboliken med att smörjas till

kung, till präst och profet, har gått förlorad ur de flestas medvetande.

Men vi anar denna jämlikhetsrevolution i några av Paulus texter när

han talar om dopet: Nu är ingen jude eller grek, slav eller fri, man

eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:28). Genom att alla i

dopet smörjs till präst, profet och kung läggs grunden till demokratin,

menar jag, där ingen gör skillnad mellan de olika medborgarna.




Hur är det då med den grekiska traditionen? Är det inte i Hellas

Grekland snarare än i Falastin Palestina som den demokratiska

traditionen har sin vagga?




Den demokratiska traditionens grekiska ursprung kommer från

det grekiska ordet demokrati, demos som betyder folk, folkhop,

och kratein som betyder härska. Demokrati betyder alltså att det

är folket som styr. Den form av demokrati som fanns i det tidiga

Grekland var en direktdemokrati men varken kvinnor eller slavar

eller främlingar hade någon rösträtt. Städerna var små och därför

var gemensamt beslutsfattande möjlig i dem. Detta var på 400- och

300-talet före Kristus, före vår tideräkning. Men jag menar att detta

att inte alla hade rösträtt, varken kvinnor, slavar eller främlingar, är




ett faktum som alltför lite har uppmärksammats. Här var det kristna

dopet ett gestaltande av en mycket starkare jämlikhetsidé. Själv blev

jag inte uppmärksam på detta förrän jag arbetade med teologen

Mercy Amba Oduyoye från Ghana på Kyrkornas världsråd. När vi en

dag hade Platons Staten på bordet menade Mercy Amba Oduyoye

att ”det var här våra problem började” och avsedde såväl rasismens

som ojämställdhetens historia. Platon var ingen tillskyndare ens av

den grekiska demokratin utan tyckte att de förnuftiga skulle styra.

Att många av oss så enkelt har kunnat knyta frihetstanken till den

grekiska demokratin och den grekiska traditionen har att göra med

att vi inte uppmärksammat vilka som lämnades utanför. Jag menar

att den hebreiska traditionen och den tidiga kristna doptraditionen

hade ett avgörande om än inte ensamt inflytande i de idéer som kom

att bli en historisk jämlikhetsrevolution som ännu pågår och långt

ifrån är avslutad.




Den moderna demokratin kommer först fram i de nordamerikanska

koloniernas deklaration om mänskliga rättigheter år 1776. I Europa

blir 1789 års revolution avgörande och under 1800-talet kommer

dessa idéer alltmera fram även om diktaturerna i Tyskland och

Italien under andra världskriget är ett fruktansvärt bakslag. Och

erfarenheten av att etnisk förföljelse och folkmord var möjligt att

lägga grunden till först med stöd av viss demokrati stämmer till

politisk eftertanke. Vi har i valet nyligen fått en aning om hur det

ofattbara i Nazi-Tyskland kunde ske. Men tankeströmningen att

människor är varandras jämlikar och att de alla är bemyndigade att

företräda rättvisa och barmhärtighet, det ligger i den tidiga kristna

traditionen med att döpas till präst, profet och inte minst kung. Den

kristna doptraditionen rymmer en potential för demokrati som kan

bäras av hela gemenskapen.



Hur omstörtande dopets budskap historiskt har uppfattats kan

slavägarna i den amerikanska södern vittna om. De tillät först inte

slavar att döpas för att de menade att slavarna därigenom skulle


kunna göra krav på likställdhet med sina herrar. Så småningom

stiftades på olika håll lagar om att dopet inte ändrade den döptas

samhällsstatus. Dopets innebörd gällde bara själarnas väl, menade

dessa lagar, och dopet innebar därför inte att de döpta slavarna

blev fria från sina herrar ( Jfr Melva WilsonCosten, ”African

American Christian Worship, Abingdon Press, Nashville 1993, s. 33)




Vi kan genom dessa spår i historien förstå något av hur omstörtande

det kristna dopet har uppfattats under historien. Och hur stort

motståndet har varit mot att förverkliga den radikala innebörden i en

gemenskap av jämlikar, av kungar, präster och profeter.




Vi bär och gestaltar en särskild berättelse med det kristna dopet

och det är en berättelse som säger att alla är jämlikar. Vi ska vara

rädda om vår särskilda berättelse som ger djupa rottrådar till det

som är vår grundläggande jämlikhet. Till uppdraget att vara kyrka

i vår tid hör att göra den berättelsen så levande att den hörs ända

in i migrationsministerns kontor och ut till alla kaffebord även i

Landskrona.



Samtal



3. Vi gestaltar i dopet en särskild berättelse – om en Gud som

älskar var och en som en unik person och som kommunicerar

med var och en på ett unikt sätt.



Till uppdraget att vara kyrka hör att gestalta och bära vår särskilda

berättelse om hur vi alla hör samman och om hur vi alla är jämlika.

Men till vår särskilda berättelse hör också att var och en är unikt

älskad av Gud. Gud kommunicerar med var och en på ett särskilt

och individuellt sätt. I dopet gestaltas detta bland annat med

handpåläggning och bön om Anden. Det gestaltas med nämnandet

av barnets eller dopkandidatens namn i själva dophandlingen.

När barnets namn möter Guds namn är det en person som är

ett subjekt och som i mötet med Gud tar emot sitt djupaste jag.




Runt om i Svenska kyrkan växer praktiserandet av olika vägar till

andlig fördjupning. Det kan vara pilgrimsrörelsen eller heliga danser,

det kan vara kristen djupmeditation eller andlig vägledning i

ignatiansk anda. Även inom den ignatianska spiritualiteten kallar man

sig för pilgrimer. Ingen är framme. Ingen är färdig. Och det är som det

skall vara. Vi är på väg. Vi söker och vi sökes. Ignatius, ungefär

samtida med Luther, menar att Gud kommunicerar med var och en

av oss på ett personligt sätt. Och att kristen praxis och andlig övning

handlar om att öva upp sitt urskiljande och sin lyhördhet för vad som

är Guds kommunikation med var och en av oss på ett personligt sätt. I

dopet ljuder Jesu löfte: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på

jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns

och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de

bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

(Matt. 28:18-20) Löftet som knyts till vårt dop är ett löfte om Kristi

närvaro och Guds närvaro i vardagen. Det är ingen ny vardag och

ingen ny verklighet. Det är samma vardag och samma verklighet. Det

vi ber om är att öppna oss för Guds närvaro i våra liv. Gud är ingen

annanstans. Gud är vårt innersta och vårt yttersta som skapande,

levandegörande och livgivande Gud. Som pilgrimer låter vi oss

öppnas för denna närvaro med alla våra sinnen, det vi ser, det vi hör,

det vi känner det, det vi förnimmer på olika sätt. Vi är olika och Gud

har ett sätt att kommunicera med var och en av oss. Här och nu. I just

den situation vi är. Vi är älskade och mottagna som dem vi är, inte

som vi eventuellt kan bli. En enkel övning är att varje kväll gå igenom

alla dagens händelser och möten och att urskilja Guds omsorg och

barmhärtighet i dem. Till uppdraget att vara kyrka i vår tid hör att

inte bara göra motstånd mot individualismen utan också gå med den

så långt att en människa får tillgång till sitt djupaste jag och sin

okränkbara person i mötet med levande Gud, i mötet med Kristus, i

vägledningen av den heliga Anden. Gud kommunicerar med varje

person på ett unikt sätt. Att hjälpa människor att få tillgång till den

kommunikationen är ett av kyrkans viktigaste uppdrag. Det är det

mest individuella och det mest personliga en människa kan uppleva.

Och samtidigt är det här som vi på djupet hör samman med varandra.



Nu har jag arbetat med dopet som en särskild berättelse som vi som

kyrka förvaltar.



Det är en särskild berättelse och på samma gång en berättelse om

alla och envar.



Vi ska vara rädda om den berättelsen, hur många eller hur få vi än är.

Uppenbara för oss ditt dops hemlighet: ett enda vatten och en enda mänsklighet

Anna Karin Hammar är präst i Svenska Kyrkan och blev teologie doktor 2009 på en avhandling som heter Skapelsens mysterium, skapelsens sakrament. Hon har forskat om det kristna dopet i mötet mellan tradition och situation.

Sin avhandling inleder hon med berättelsen om sitt eget dop i Norra Rörums kyrka en söndag i slutet av maj 1951. Hon var bara en månad gammal. Hennes mors och tant Martas berättelse om dopdagen, skriver hon, har följt henne genom livet. 

Svenska Kyrkan är den kyrka i Sverige som både döper flest barn och flest vuxna. Bortsett från begravningar är det knappast något annat kyrkligt och existentiellt skeende i det svenska samhället som påverkar lika många människor som dop av barn i Svenska Kyrkan. Anna Karin Hammar skriver om föreställningen om en klyfta mellan Gud och världen, om en Gud enbart bortom vår värld, som ett hinder för gudatro och ett skäl att inte tro. 

Hennes arbete med dopteologi leder vidare till en förståelse av vad det innebär att leva i sitt dop, av de döptas gemensamma uppdrag i kyrkan.  

Till Ideellt Forums Idédagar 2010 kom hon för att hålla årets huvudföredrag. Hon talade om dopet och om uppdraget att vara kyrka i samtiden.

Det här referatet är skrivet av en av hennes åhörare Martin Garlöv, i Söderledskyrkan lördag 2 oktober. Anna Karin Hammar har ställt manuset för sitt föredrag till förfogande för publicering på den här bloggen. Läs hennes egna ord här.

När Anden sänker sig ned över Jesus då han döps av Johannes i Jordan, är det för att Jesus ska träda fram som Messias, den smorde.  Senare, i Nasarets synagoga, läser han han ur Jesajas bok den profetia som handlar om honom själv. Berättelsen finns i Lukas evangelium.

För de första kristna är Jesus Kristus som den smorde. Apostlagärningarna 10:18 visar att det redan från början var en allmän trosuppfattning.

Alla som följer Jesus blir smorda i dopet. Det är ett bemyndigande som heter duga. Som vore de kungar, präster och profeter är alla döpta myndiga att handla på Guds uppdrag. Varje människa kan företräda Gud och Guds rättfärdighet, så att guds vilja blir förverkligad. Alla är kallade att hålla sitt hjärta levande, vara som de ortodoxa säger, vara skapelsen präst.

I det kristna dopet ligger en jämlikhetsrevolution, som ibland har gått förlorad i kristen förkunnelse.  Likväl finns det revolutionära budskapet i Nya testamentet. I sitt brev till galaterna, kapitel 3:28 skriver Paulus: Här är ingen längre jude eller grek...

Med detta läggs grunden för demokratin. Men har då inte demokratin sin vagga i Grekland? Det kan man undra och invända, sa Anna Karin Hammar.

Demos betyder folk. Kratei betyder styra. Demokrati är när folket styr. Den form av demokrati som fanns i antiken var en direktdemokrati som inte omfattade varken kvinnor, slavar eller främlingar. De fria männens direktdemokrati kunde upprätthållas i de små städerna från det tredje århundradet före Kristi födelse.

Anna Karin Hammar lyfte fram det kristna dopet som uttryck för och ett gestaltande av en mycket starkare jämlikhetsidé. Hon talade om hur Platon som reserverade styret till de förnuftiga. Det är av stor betydelse att uppmärksamma vilka som därmed ställdes utanför. Därför har den kristna traditionen haft en avgörande betydelse för den jämlikhetsrevolutionen som ännu är pågående.

Demokratin i sin moderna form uppträder först med de nordamerikanska staternas frigörelse och självständighetsdeklarationen från 1776.

I den kristna tradition är vi menade vara varandras jämlikar, döpta till präster, profeter och kungar på samma gång. Med dopet ger en grund blir demokrati det som kan delas av alla. Dopet har genom historien uppfattats som omstörtande. 

Historiens spår visar hur omstörtande det kristna dopet har varit. Och vilket motstånd som funnits.

Till exempel så tillätt inte de amerikanska slavägarna först att deras slavar döptes. När man senare accepterade dop av slavar så hade lagar stiftats så att slavarna samhällsstatus inte skulle ändras. Anna Karin hammar stödde sig på forskaren Melva Costen.

Vi i den kristna kyrkan bär och gestaltar en särskild berättelse om dopet som gör alla till jämlikar. Låt oss vara mycket rädda om den berättelsen, uppmanade Anna Karin Hammar. Till uppdraget att vara kyrka hör att berättelsen blir så levande att den hörs ända in i migrationsministerns kontor.

Smörjelsen av den döpte var en rituell handling som upphörde i Sverige i och med Olaus Petri andra dopordning på 1500-talet. Laurentius och Olaus Petri hade studerat med den tidige Martin Luther som lärare. Det gjorde att gudstjänstordning blev lik den tidigare katolska ordningen, till skillnad från de danska och norska.

Det intressanta är att de ortodoxa har bevarat smörjelsen i dopet och bara där, sa Anna Karin Hammar. Den västliga katolska traditionen använder smörjelse vid flera andra tillfällen.

Anna Thorén från Umeå frågade om det Anna Karin Hammar sagt om att vi döpta i kyrkan tillsammans gestaltar en berättelse i dopet. Är det verkligen vi och inte Gud som handlar dopet? Du talar om Gud och Kosmos, sa hon också till Anna Karin, är det någon skillnad?

Anna Karin svarade att hon gör skillnad på Gud och människa. Men inte så stor som man gjort i den västliga kristna traditionen. Ortodoxerna lyfter fram bibelordet om att Gud är den som verkar i er, både i vilja och gärning.  Detta kallas synergism, förklarade Anna Karin. Ordet kommer av synergi som i t.ex. synergieffekt.

Hennes tes var att kristna i den västliga kyrkans tradition har för vana att Gud och människa som konkurrenter. Se det hellre så att både vi kristna och Gud handlar fullt i dopet. 100 procent människa och 100 procent Gud, sa Anna Karin Hammar. En del teologer talar om en kontraktiv skillnad, där Gud och människa inte är varandras konkurrenter.

I min avhandling utvecklar jag saken något, berättade Anna Karin Hammar. Jag har påbörjat en trinitarisk skapelseteologi. Jag stöder mig på den nicenska trosbekännelsen där Gud i hela sin treenighet och i alla de tre artiklarna bekänns som skaparen.  För mig är allt skapat genomdrängt av Guds trinitariska kärlek. Jag kan inte röra mig i kosmos, inte i mitt eget inre utan att befinna mig på en plats som omfattas av guds kärlek. 

Dopet är en manifestation av den genomströmmande kärleken, en epifania, sa Anna Karin Hammar. Jag ser dopet som ett berg som går i dagen, en källåder som brister fram i det fria, för att manifestera Guds kärlek.

En åhörare frågade hur Anna Karin ställer sig till Dag Hammarskölds ord: Icke jag. Utan Gud i mig.

Anna Karin svarade att man lugnt kan se hur Hammarsköld står i den västliga traditionen. Den finns hos Paulus, hos Martin Luther. En tradition som kan vara viktig i vissa lägen, men ensam är den för negativ i sin människosyn.

En annan åhörare frågade om detta med 100 % Gud och 100 % människa? Är det samma som att tala om människan som guds avbild. Anna Karin svarade att hon inte riktigt vet. Men visst är tanken om människan som Guds avbild är stark i den judiska tradition som den unga kyrkan tar till sig.

Det var en strid under reformationstiden om hur förstörd människan var, berättade Anna Karin Hammar. Om jaget beskrevs som en dyrbar pärla, kunde den sotas utan att förstöras? Eller fanns det pärlor så smutsade att de var helt förlorade?

Anna Karin Hammar underströk att Gud och människa inte står emot varandra. Skillnaden mellan det gudomliga och mänskliga beskrev hon som icke-kontrastiv. Bestämningarna utesluter inte varandra. Se det som jordgubbar och glass. Inte antingen eller.

Jag tror att frågan om människosyn och gudatro är beroende av ett lutherskt arv som vi kan behöva göra upp med, sa Anna Karin och pekade på skillnader mellan den lutherska teologin med hemvist vid universiteten i Lund respektive Uppsala.

Vi kristna gestaltar i dopet en berättelse om Gud som älskar var och en av oss och kommunicerar med varje människa på ett unikt sätt. Vi hör alla samman. Handpåläggning liksom att vi kallas vid vårt namn i dopet  dopet gestaltar att varje människa är ett subjekt som tar emot sitt djupaste jag i mötet med Gud. Löftet i dopet är ett löfte om Kristi närvaro i en vardag som inte är ny. Det vi ber är att öppna oss för Gud i våra liv. gud är vårt innersta och yttersta.

Andlig fördjupning i vår egen tid kan ta sig olika uttryck: t.ex. som pilgrimsvandring, heliga danser, eller meditation. Ingen människa är framme, ingen är färdig, vi är alla på väg. Vi söker och vi sökes. Som pilgrimer öppnar vi oss med alla sinnen. Det vi ser, hör, känner och förnimmer

Det är en kristen praxis och att andliga övningar syftar till  att öva upp sin lyhördhet för Guds kommunikation. Vi är olika och Gud har ett sätta att kommunicera med oss som de vi är. Älskade som de vi redan är - inte som de vi eventuellt kan bli.

Öva dig i att höra Guds språk. Ignatius av Loyola har gett oss en metod: att varje kväll tacka Gud för dagen som gått, gå igenom den och allt man varit med om. Alla möten, tankar, upplevelser, det man såg och hörde: Solen som sken, fågel som sjöng. Går igenom och ta det till sig. För att öva sig att ta emot Guds gåvor och för att kommunicera med Gud. Det enkelt kan det vara. 

Kristen tro är egentligen inte så svårt. Ändå springer vi ofta förbi det enkla.

Det hör till uppgiften för kyrkan idag att gå med människor så att de kan få tillgång till sitt djupaste jag. Att hjälp människor också i deras individualism att få tillgång till kommunikationen med Gud.

Också detta för att vi på djupet hör samman. Dopet är en berättelse om oss alla och en var. 

Där slutade Anna Karin Hammar sitt föredrag. Det här var ett referat skrivet av Martin Garlöv på plats i Söderledskyrkan lördag 2 oktober 2010. Vill du läsa vad Anna Karin verkligen hade skrivit för föredrag och vad hon sa till deltagarna i Ideellt Forums Idédagar 2010 så finner du texten här.

Svenska Kyrkans Tidning bevakade Idédagarna och fångade upp Anna Karins slutsats av den nya utmaningen för kristna i Sverige i en tid när fåtalet är medlemmar i en kyrka: "Men finessen är att just som särskilda har vi ett värdefullt bidrag till samhörigheten i världen. Det är min teologiska tes."

Rubriken på Anna Karin Hammars föredrag var: Uppenbara för oss ditt dops hemlighet: ett enda vatten och en enda mänsklighet. Ett elegant sätt att tala om dopet med ord direkt inspirerade av orden från mässan: 

Kristus, du som blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger,
hjälp oss nu att vara ditt svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
förstå den nöd som du har förstått,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet –
ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Det är något heligt med dopet

Artikeln är uppdaterad med fler länkar torsdag 14:15 

Idag kom första numret av Svenska Kyrkans Tidning för detta nya decennium, 2010-talet. Mycket i tidningen handlar om dopet. (När detta först skrivs har tidningen inte lagt ut något färskt material på webben. Jag hoppas få komplettera med direktlänkar) Svenska Kyrkans Tidning har talat med Erika Brundin och Jonas Bromander på kyrkokansliet i Uppsala. De redovisar en framtidsprognos med sikte på hur det är med medlemskapet i Svenska Kyrkan 2020. Båda pratar om dopet. Om hur viktigt det är att vända trenden, så att dopen blir fler. Jonas Bromander säger till Kyrkans Tidning:

Döpta barn konfirmeras i större utsträckning än odöpta. Den större andel av de konfirmerade döper sina barn, än bland icke konfirmerade föräldrar.

Han tror inte att man kan påverka medlemsminskning och att det blir färre döpta och konfirmerade i framtiden.

I samma tidning finns idag också en artikel om en annorlunda dopordning som används i Alingsås församling i Skara stift. När den nu nått Luleå stift har den blivit ett ärende för domkapitlet. Den kända författaren Margareta Melin har skrivit texterna som används för en alternativ dopgudstjänst. Hon säger.

Jag vill hitta ord som stämmer för kyrkan och som också är meningsfulla för föräldrarna.

Dag Tuvelius ledare tar sin utgångspunkt i artikeln om kyrkokansliets dystra medlemsprognoser. Han konstaterar att antalet medlemmar säger ytterst lite om hur Svenska Kyrkan kan komma att förändras. Han ser risken att Svenska Kyrkan kommer att agera mindre efter egen övertygelse och mer utifrån tidens tecken:

Svenska Kyrkan har alltid gjort bäst ifrån sig när hon inte sneglat på opinionssiffror utan agerat utifrån människors behov.

På kultursidorna intervjuas prästen Anna Karin Hammar. Hon har nyligen blivit teologie doktor på en avhandling om dopet. Alla teologer tänker inte som Augustinus och Luther, de båda som mest präglat Svenska Kyrkans dopteologi och därmed dopgudstjänstens ordning, säger Anna Karin Hammar.  Hon skriver i sin bok om kyrkofäderna Irenaeus och Chrystosomos, som inte alls på samma sätt talade om en människa född i synd som skulle befrias genom dopet. Mer betonade de mänsklighetens sårbarhet. Anna Karin Hammar vill hellre tala om arvsansvar istället för arvssynd. Människor ärver ett ansvar för hur det ser ut i världen och skulden är att låta orättvisor och förtryck av människor och natur få fortsätta.

Hela doktorsavhandlingen Skapelsens mysterium, Skapelsens sakrament kan fritt laddas hem som pdf här


I avhandlingen ingår en analys av dopordningar i Svenska Kyrkan. Hammar har också granskat den alternativa ordningen som används i Alingås församling. Margareta Melin skriver själv om sitt arbete tillsammans med Alingsås församling på sin webbplats. Den ordning för dopgudstjänst som används i Alingsås församling ser ut så här.

Uppsala stift har genomfört ett projekt om dopet som flera församlingar har deltagit i. Projektledare har varit stiftspedagogen Nina Carlsson Garlöv. Här berättar hon om projektet. Anna Karin Hammar är stiftsadjunkt och har varit med i projektgruppen.  Uppsalaprojektet har rest ut i Europa för att möta andra kyrkors arbete med dopet. Projektet har gett ut boken Dopet i vår tid.

Bloggande kyrkomedlemmen Carina Etander Rimborg skriver om dopet. Carina är som informatör för POSK ansvarig för de Kyrkodagar som hålls i Uppsala den 23-24 januari. En av programpunkterna handlar då om den nya handboken med ny ordning för dop som håller på att skrivas. Prästen Lena Petersson som är med i handboksgruppen kommer att tala på Kyrklodagarna.


Mer om dopet

Oratorium för dopet - skrivet av poeten och författaren Christine Falkenland och med musik av tonsättaren Stefan Klaverdal. Beställt av Svenska Kyrkan Lunds stift.



Tillägg måndag 11 januari 2010


Kyrkans Tidnings artiklar om ordningen för dopgudstjänst i Svenska kyrkan och dopteologi fick fart på en och annan bloggare. Storasyster i Vassen diskuterar befrielsebönen och på Kognitiv Dissonans kritiseras den beskrivning av dopet som ges på den rikskyrkliga webbplatsen. Dop och teologi diskuteras också i bloggosfären av prästen Mikael Bedrup.