Ett kortare referat av föredraget finns också publicerat här på Livet i Svenska Kyrkan. För det svarar en av Anna Karin Hammars åhörare, Martin Garlöv, på plats i Söderledskyrkan lördag 2 oktober 2010. Anna Karin Hammar var huvudföreläsare på Ideellt Forums Idédagar 2010.
Uppenbara för oss ditt dops hemlighet – ett enda vatten och en enda mänsklighet
Som kristna är vi särskilda. Den kristna trosgemenskapen är den största i världen, men bara ungefär 30% av världens befolkning tillhör någon kyrka. Den näst största trosgemenskapen utgör islam med
20% av världens befolkning som tillhöriga. Den tredje största är
hinduismen med 15% av världsbefolkningen och det är lika många
som säger sig inte tillhöra något trossammanhang alls.
Tittar vi på Sverige är bilden något av detsamma. Visserligen är det
fler som tillhör någon kyrka här än i världens genomsnitt, men inte
heller här är alla kristna. Sju av tio gott och väl tillhör Svenska kyrkan.
Den andra stora trosgemenskapen är också här islam. Eftersom det
inte finns någon religionsstatistik i Sverige är det svårt att uppskatta
exakt antal hemhöriga i den muslimska gemenskapen, men kanske
var tjugonde svensk är muslim. Helt enkelt – vi lever i en situation
av mycket större mångfald än för bara tjugo år sedan. Troende av
olika slag och människor som inte vill förbinda sig med någon tro
finns i världen och i det svenska samhället. Det innebär att den som
är kristen inte är normen. För oss som lever och arbetar i Svenska
kyrkan innebär detta att vi ställer nya frågor om vår identitet som
kyrka. Vi är inte som alla andra. Vi är i någon mening särskilda. Men
finessen med det – och det kommer att vara min teologiska tes i
dag – det är att just som särskilda har vi ett värdefullt bidrag till
samhörigheten i världen. I den här föreläsningen kommer jag att
utveckla denna tes på lite olika sätt. Och gemensamt för alla sätten är
att jag gör det med hjälp av dopet.
Min första punkt är denna:
1. Vi gestaltar i dopet en särskild berättelse – och det är en
berättelse om att allt levande hör samman
Vi kan formulera oss med hjälp av Olov Hartmans tackbön efter
nattvarden: Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd
och enda mänsklighet. På motsvarande sätt kan vi be vid dopet:
Uppenbara för oss ditt dops hemlighet: ett enda vatten och en enda
mänsklighet, ett enda vatten och en enda livsgemenskap.
Dopet avslöjar för oss vidden av vår samhörighet. I dopet öser
kyrkan ur Guds kärleksström genom världen. Vatten strömmar över
våra huvuden mer eller mindre rikligt. Det vatten som vi döps med
bär hela människosläktets historia. Det bär stora delar av jordens
historia och förbinder oss med allt levande och med kosmos, som
gav oss vattnet inkapslat i is. Att vara kyrka i vår tid är att bära och
gestalta en särskild berättelse och den är en berättelse om det
gemensamma. Vi hör samman på ett fundamentalt sätt i Gud och
med hela mänskligheten. Vi hör samman i Gud och med hela kosmos.
Vad vi gör med våra gemensamma livsförutsättningar påverkar oss
alla. Lyhördheten för vår gemensamma sårbarhet växer med att vi
gestaltar vår särskilda berättelse om alltings samhörighet. Vi döps,
och det är något särskilt som sker, men det särskilda har med alla
att göra. Vi tillhör som döpta en gemenskap som inkluderar alla.
Uppenbara för oss ditt dops hemlighet: ett enda vatten och en enda
mänsklighet, ett enda vatten och en enda livsgemenskap. Därför kan
vårt uppdrag som kyrka aldrig bli mindre än så. Hur få procent vi än
kommer att utgöra om femtio eller hundra år i det svenska samhället
blir uppdraget aldrig mindre än detta: du är förbunden med hela
skapelsen och med hela mänskligheten. Det som sker den, sker dig.
Din uppgift i kyrkan är aldrig mindre än det gemensamma bästa.
Samtal med grannen: Kan vi vara folkkyrka när inte alla är
medlemmar?
2. Vi gestaltar i dopet en särskild berättelse som säger att alla
människor är jämlikar
För att illustrera detta ska jag ta er med på ett jubileum. I år är det
200 år sedan den första Bernadotten blev tronarvinge i Sverige. Men
är det då inte långsökt att vilja tala om dopet i samband med detta
jubileum?
Jag tycker att jubilaren själv ger den bästa av anledningar att förbinda
jubileum och dop. Han hette ju faktiskt Jean Baptiste Bernadotte,
dvs. Johannes Döparen Bernadotte. Vem var denne Jean Baptiste
Bernadotte? Han kom från vad som skulle kunna ha varit Frankrikes
Ockelbo, från den lilla staden Pau i Sydfrankrike där han föddes
den 26 januari 1763. Han var det yngsta barnet till en jurist. Av
någon underlig anledning fick han samma namn som sin storebror,
Jean. För att skilja bröderna åt använde familjen Jean Baptiste,
Johannes döparen, för att benämna och särskilja den yngsta sonen.
Och just för att Bernadottarna i Sverige har en särskild relation till
Johannes Döparen och därmed till Jesu dop kan Bernadottejubileet
vara en lämplig utgångspunkt för att reda ut vad dopet har för
särskild historia som handlar om att vi alla är jämlikar.
När man slår på ordet kung eller konung som det hette i 1917
års bibelöversättning i bibliska uppslagsverk, så får man många
referenser. Då framträder ett märkligt mönster. Nog finns det kungar
typ Bernadottar och andra folkens kungar. Men det märkliga är att en
hel massa människor börjar kallas för kungar. I Petrus första brev till
de kristna i Mindre Asien skriver han: ”..ni är ett utvalt släkte, kungar
och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som ska förkunna hans
storverk” (1 Petr. 2:9).
Ja, i den tidiga kristna doptraditionen kallade man dem som döptes
för kungar, präster och profeter. Men hur hänger allt detta ihop?
Om vi först går till de hebreiska skrifterna och vad vi den kristna
kyrkan kallar det Gamla eller det Äldre Testamentet, så finns det vissa
skildringar av hur kungar smörjs med olja till just kung. Smörjelsen
var vanlig i både profana och sakrala sammanhang. Man smorde sig
gärna med olja av olika slag för att vårda sin hälsa och sin kropp. I
de sakrala sammanhangen smorde man med olja något som skulle
användas för heligt bruk och för en helig uppgift. Kungens uppgift
var helig. Det var att skipa rättvisa, vara rättrådig och låta rätten
flöda fram bland folket. För denna uppgift, för den heliga uppgift,
invigdes kungen till sin tjänst genom att smörjas med olja. Verbet
Masah, att bestryka, att smörja användes i dessa sammanhang, och
så småningom ska vi se hur det kommer igen i ordet för Kristus på
hebreiska, Messias, den smorde. Gamla testamentet berättar om
hur kungar smordes (1 Sam 9:16, 2 Sam 2:4, I Kon 1:34, 39 Jfr Ps.
89:39). Ibland åtföljdes också smörjelsen med olja med att kungen
fick Anden, med andemeddelelse. (1 Sam 10:1,9 och 16:13.) Kungens
person var efter smörjelsen helig och fick inte skadas eller antastas.
Även präster smordes. Aron och hans söner (dvs hela prästerskapet)
smordes och blev helgade till att tjäna Gud som präster (2 Mos 30:30,
40:13, 3 Mos. 8:12.)
Profeter smordes för sin uppgift. Profeten Elia fick i uppdrag att
smörja sin efterträdare, profeten Elisa. Men det är ett av de få
tillfällena i GT som det talas om att profeter smordes.
Präst, profet och kung. Alla smordes de eftersom de uppfattades
som att de fullföljde ett heligt uppdrag, ett uppdrag som stod Gud
nära. Kungen genom att förvalta rättvisan i landet, profeten genom
att ständigt utöva en självkritik bland folk och kungar som gjorde att
när människor for illa på olika sätt trots kungens uppdrag att främja
rättvisan i landet, då var det profetens uppdrag att rycka in. Prästen
ledde liturgin och höll folkets hjärta levande med sin Gud.
Och det här går igen i den tidiga kristna kyrkans doptradition. Nu
smörjs plötsligt alla till dessa heliga uppdrag: att värna rättvisan, att
utöva självkritik och att hålla sitt hjärta levande med sin Gud.
De som döptes smordes först på huvudet med olja, de fick vara
med om en kungasmörjelse. Mottagandet av Anden och smörjandet
med olja gick hand i hand. Den som fick uppdraget fick också gåvan,
Andens gåva, gåvan med vishet och klokskap och Guds ledning.
Men hur gick det här till, från en tradition med folkens kungar
till att hela folket kan bli kung, kvinnor och män, unga och
gamla, slavar och fria, människor med olika språk och kulturer?
Hemligheten ligger i Kristus den Smorde och att de första kristna
associerade sina dop med Jesu dop. Även om Johannes döparen
inte använde olja vid Jordan, uppfattades Jesus Kristus som
den som var smord av Anden, Messias, konungen, den smorde.
När Anden sänker sig ned som en duva och rösten hörs som säjer
att detta är min älskade, min utvalda, vid Jesu dop, så leder detta
till att de första kristna uppfattar Kristus som den smorde och att
han själv enligt evangelierna uppfattar sig så. I Nasarets synagoga
säger han och citerar profeten Jesaja: Herrens ande är över mig, ty
han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga… (Luk.
4:15). Och i Apostlagärningarna förutsätter författaren, kanske Lukas,
att ”Ni känner till det som har skett…hur Jesus från Nasaret blev
smord av Gud med helig ande och kraft---Gud var med honom” (Apg
10:18).
Men det stannar inte där, vid att Jesus blir smord till kung, en
snickareson från Nasaret, utan det är även så att alla som följer
honom blir själva smorda till kungar. Det som hände med Jesus
Kristus vid Jordan, händer med varje kristen vid hans och hennes dop,
menar Nya testamentets författare. Det är ett bemyndigande som
heter duga! Liksom kungen och prästen och profeten uppfattades
vara den i samhället som handlade på Guds uppdrag och som hade
fått gåvan och kraften att göra Guds vilja, så uppfattades nu alla
människor som följde Kristus att få samma bemyndigande. Dvs.
varje människa kan företräda Gud och förespråka det som Guds
rättfärdighet förespråkar och handla så att Guds kärlek och vilja
blir förverkligad. Varje person är också kallad att utöva självkritik i
gemenskapen och alla är kallade att hålla sitt hjärta levande med sin
Gud, att vara som de ortodoxa teologerna säger, skapelsens präst.
Här ligger en jämlikhetsrevolution gömd i det kristna dopet, som vi
inte alltid är medvetna om eftersom symboliken med att smörjas till
kung, till präst och profet, har gått förlorad ur de flestas medvetande.
Men vi anar denna jämlikhetsrevolution i några av Paulus texter när
han talar om dopet: Nu är ingen jude eller grek, slav eller fri, man
eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:28). Genom att alla i
dopet smörjs till präst, profet och kung läggs grunden till demokratin,
menar jag, där ingen gör skillnad mellan de olika medborgarna.
Hur är det då med den grekiska traditionen? Är det inte i Hellas
Grekland snarare än i Falastin Palestina som den demokratiska
traditionen har sin vagga?
Den demokratiska traditionens grekiska ursprung kommer från
det grekiska ordet demokrati, demos som betyder folk, folkhop,
och kratein som betyder härska. Demokrati betyder alltså att det
är folket som styr. Den form av demokrati som fanns i det tidiga
Grekland var en direktdemokrati men varken kvinnor eller slavar
eller främlingar hade någon rösträtt. Städerna var små och därför
var gemensamt beslutsfattande möjlig i dem. Detta var på 400- och
300-talet före Kristus, före vår tideräkning. Men jag menar att detta
att inte alla hade rösträtt, varken kvinnor, slavar eller främlingar, är
ett faktum som alltför lite har uppmärksammats. Här var det kristna
dopet ett gestaltande av en mycket starkare jämlikhetsidé. Själv blev
jag inte uppmärksam på detta förrän jag arbetade med teologen
Mercy Amba Oduyoye från Ghana på Kyrkornas världsråd. När vi en
dag hade Platons Staten på bordet menade Mercy Amba Oduyoye
att ”det var här våra problem började” och avsedde såväl rasismens
som ojämställdhetens historia. Platon var ingen tillskyndare ens av
den grekiska demokratin utan tyckte att de förnuftiga skulle styra.
Att många av oss så enkelt har kunnat knyta frihetstanken till den
grekiska demokratin och den grekiska traditionen har att göra med
att vi inte uppmärksammat vilka som lämnades utanför. Jag menar
att den hebreiska traditionen och den tidiga kristna doptraditionen
hade ett avgörande om än inte ensamt inflytande i de idéer som kom
att bli en historisk jämlikhetsrevolution som ännu pågår och långt
ifrån är avslutad.
Den moderna demokratin kommer först fram i de nordamerikanska
koloniernas deklaration om mänskliga rättigheter år 1776. I Europa
blir 1789 års revolution avgörande och under 1800-talet kommer
dessa idéer alltmera fram även om diktaturerna i Tyskland och
Italien under andra världskriget är ett fruktansvärt bakslag. Och
erfarenheten av att etnisk förföljelse och folkmord var möjligt att
lägga grunden till först med stöd av viss demokrati stämmer till
politisk eftertanke. Vi har i valet nyligen fått en aning om hur det
ofattbara i Nazi-Tyskland kunde ske. Men tankeströmningen att
människor är varandras jämlikar och att de alla är bemyndigade att
företräda rättvisa och barmhärtighet, det ligger i den tidiga kristna
traditionen med att döpas till präst, profet och inte minst kung. Den
kristna doptraditionen rymmer en potential för demokrati som kan
bäras av hela gemenskapen.
Hur omstörtande dopets budskap historiskt har uppfattats kan
slavägarna i den amerikanska södern vittna om. De tillät först inte
slavar att döpas för att de menade att slavarna därigenom skulle
kunna göra krav på likställdhet med sina herrar. Så småningom
stiftades på olika håll lagar om att dopet inte ändrade den döptas
samhällsstatus. Dopets innebörd gällde bara själarnas väl, menade
dessa lagar, och dopet innebar därför inte att de döpta slavarna
blev fria från sina herrar ( Jfr Melva WilsonCosten, ”African
American Christian Worship, Abingdon Press, Nashville 1993, s. 33)
Vi kan genom dessa spår i historien förstå något av hur omstörtande
det kristna dopet har uppfattats under historien. Och hur stort
motståndet har varit mot att förverkliga den radikala innebörden i en
gemenskap av jämlikar, av kungar, präster och profeter.
Vi bär och gestaltar en särskild berättelse med det kristna dopet
och det är en berättelse som säger att alla är jämlikar. Vi ska vara
rädda om vår särskilda berättelse som ger djupa rottrådar till det
som är vår grundläggande jämlikhet. Till uppdraget att vara kyrka
i vår tid hör att göra den berättelsen så levande att den hörs ända
in i migrationsministerns kontor och ut till alla kaffebord även i
Landskrona.
Samtal
3. Vi gestaltar i dopet en särskild berättelse – om en Gud som
älskar var och en som en unik person och som kommunicerar
med var och en på ett unikt sätt.
Till uppdraget att vara kyrka hör att gestalta och bära vår särskilda
berättelse om hur vi alla hör samman och om hur vi alla är jämlika.
Men till vår särskilda berättelse hör också att var och en är unikt
älskad av Gud. Gud kommunicerar med var och en på ett särskilt
och individuellt sätt. I dopet gestaltas detta bland annat med
handpåläggning och bön om Anden. Det gestaltas med nämnandet
av barnets eller dopkandidatens namn i själva dophandlingen.
När barnets namn möter Guds namn är det en person som är
ett subjekt och som i mötet med Gud tar emot sitt djupaste jag.
Runt om i Svenska kyrkan växer praktiserandet av olika vägar till
andlig fördjupning. Det kan vara pilgrimsrörelsen eller heliga danser,
det kan vara kristen djupmeditation eller andlig vägledning i
ignatiansk anda. Även inom den ignatianska spiritualiteten kallar man
sig för pilgrimer. Ingen är framme. Ingen är färdig. Och det är som det
skall vara. Vi är på väg. Vi söker och vi sökes. Ignatius, ungefär
samtida med Luther, menar att Gud kommunicerar med var och en
av oss på ett personligt sätt. Och att kristen praxis och andlig övning
handlar om att öva upp sitt urskiljande och sin lyhördhet för vad som
är Guds kommunikation med var och en av oss på ett personligt sätt. I
dopet ljuder Jesu löfte: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på
jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns
och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de
bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
(Matt. 28:18-20) Löftet som knyts till vårt dop är ett löfte om Kristi
närvaro och Guds närvaro i vardagen. Det är ingen ny vardag och
ingen ny verklighet. Det är samma vardag och samma verklighet. Det
vi ber om är att öppna oss för Guds närvaro i våra liv. Gud är ingen
annanstans. Gud är vårt innersta och vårt yttersta som skapande,
levandegörande och livgivande Gud. Som pilgrimer låter vi oss
öppnas för denna närvaro med alla våra sinnen, det vi ser, det vi hör,
det vi känner det, det vi förnimmer på olika sätt. Vi är olika och Gud
har ett sätt att kommunicera med var och en av oss. Här och nu. I just
den situation vi är. Vi är älskade och mottagna som dem vi är, inte
som vi eventuellt kan bli. En enkel övning är att varje kväll gå igenom
alla dagens händelser och möten och att urskilja Guds omsorg och
barmhärtighet i dem. Till uppdraget att vara kyrka i vår tid hör att
inte bara göra motstånd mot individualismen utan också gå med den
så långt att en människa får tillgång till sitt djupaste jag och sin
okränkbara person i mötet med levande Gud, i mötet med Kristus, i
vägledningen av den heliga Anden. Gud kommunicerar med varje
person på ett unikt sätt. Att hjälpa människor att få tillgång till den
kommunikationen är ett av kyrkans viktigaste uppdrag. Det är det
mest individuella och det mest personliga en människa kan uppleva.
Och samtidigt är det här som vi på djupet hör samman med varandra.
Nu har jag arbetat med dopet som en särskild berättelse som vi som
kyrka förvaltar.
Det är en särskild berättelse och på samma gång en berättelse om
alla och envar.
Vi ska vara rädda om den berättelsen, hur många eller hur få vi än är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar