Uppenbara för oss ditt dops hemlighet: ett enda vatten och en enda mänsklighet

Anna Karin Hammar är präst i Svenska Kyrkan och blev teologie doktor 2009 på en avhandling som heter Skapelsens mysterium, skapelsens sakrament. Hon har forskat om det kristna dopet i mötet mellan tradition och situation.

Sin avhandling inleder hon med berättelsen om sitt eget dop i Norra Rörums kyrka en söndag i slutet av maj 1951. Hon var bara en månad gammal. Hennes mors och tant Martas berättelse om dopdagen, skriver hon, har följt henne genom livet. 

Svenska Kyrkan är den kyrka i Sverige som både döper flest barn och flest vuxna. Bortsett från begravningar är det knappast något annat kyrkligt och existentiellt skeende i det svenska samhället som påverkar lika många människor som dop av barn i Svenska Kyrkan. Anna Karin Hammar skriver om föreställningen om en klyfta mellan Gud och världen, om en Gud enbart bortom vår värld, som ett hinder för gudatro och ett skäl att inte tro. 

Hennes arbete med dopteologi leder vidare till en förståelse av vad det innebär att leva i sitt dop, av de döptas gemensamma uppdrag i kyrkan.  

Till Ideellt Forums Idédagar 2010 kom hon för att hålla årets huvudföredrag. Hon talade om dopet och om uppdraget att vara kyrka i samtiden.

Det här referatet är skrivet av en av hennes åhörare Martin Garlöv, i Söderledskyrkan lördag 2 oktober. Anna Karin Hammar har ställt manuset för sitt föredrag till förfogande för publicering på den här bloggen. Läs hennes egna ord här.

När Anden sänker sig ned över Jesus då han döps av Johannes i Jordan, är det för att Jesus ska träda fram som Messias, den smorde.  Senare, i Nasarets synagoga, läser han han ur Jesajas bok den profetia som handlar om honom själv. Berättelsen finns i Lukas evangelium.

För de första kristna är Jesus Kristus som den smorde. Apostlagärningarna 10:18 visar att det redan från början var en allmän trosuppfattning.

Alla som följer Jesus blir smorda i dopet. Det är ett bemyndigande som heter duga. Som vore de kungar, präster och profeter är alla döpta myndiga att handla på Guds uppdrag. Varje människa kan företräda Gud och Guds rättfärdighet, så att guds vilja blir förverkligad. Alla är kallade att hålla sitt hjärta levande, vara som de ortodoxa säger, vara skapelsen präst.

I det kristna dopet ligger en jämlikhetsrevolution, som ibland har gått förlorad i kristen förkunnelse.  Likväl finns det revolutionära budskapet i Nya testamentet. I sitt brev till galaterna, kapitel 3:28 skriver Paulus: Här är ingen längre jude eller grek...

Med detta läggs grunden för demokratin. Men har då inte demokratin sin vagga i Grekland? Det kan man undra och invända, sa Anna Karin Hammar.

Demos betyder folk. Kratei betyder styra. Demokrati är när folket styr. Den form av demokrati som fanns i antiken var en direktdemokrati som inte omfattade varken kvinnor, slavar eller främlingar. De fria männens direktdemokrati kunde upprätthållas i de små städerna från det tredje århundradet före Kristi födelse.

Anna Karin Hammar lyfte fram det kristna dopet som uttryck för och ett gestaltande av en mycket starkare jämlikhetsidé. Hon talade om hur Platon som reserverade styret till de förnuftiga. Det är av stor betydelse att uppmärksamma vilka som därmed ställdes utanför. Därför har den kristna traditionen haft en avgörande betydelse för den jämlikhetsrevolutionen som ännu är pågående.

Demokratin i sin moderna form uppträder först med de nordamerikanska staternas frigörelse och självständighetsdeklarationen från 1776.

I den kristna tradition är vi menade vara varandras jämlikar, döpta till präster, profeter och kungar på samma gång. Med dopet ger en grund blir demokrati det som kan delas av alla. Dopet har genom historien uppfattats som omstörtande. 

Historiens spår visar hur omstörtande det kristna dopet har varit. Och vilket motstånd som funnits.

Till exempel så tillätt inte de amerikanska slavägarna först att deras slavar döptes. När man senare accepterade dop av slavar så hade lagar stiftats så att slavarna samhällsstatus inte skulle ändras. Anna Karin hammar stödde sig på forskaren Melva Costen.

Vi i den kristna kyrkan bär och gestaltar en särskild berättelse om dopet som gör alla till jämlikar. Låt oss vara mycket rädda om den berättelsen, uppmanade Anna Karin Hammar. Till uppdraget att vara kyrka hör att berättelsen blir så levande att den hörs ända in i migrationsministerns kontor.

Smörjelsen av den döpte var en rituell handling som upphörde i Sverige i och med Olaus Petri andra dopordning på 1500-talet. Laurentius och Olaus Petri hade studerat med den tidige Martin Luther som lärare. Det gjorde att gudstjänstordning blev lik den tidigare katolska ordningen, till skillnad från de danska och norska.

Det intressanta är att de ortodoxa har bevarat smörjelsen i dopet och bara där, sa Anna Karin Hammar. Den västliga katolska traditionen använder smörjelse vid flera andra tillfällen.

Anna Thorén från Umeå frågade om det Anna Karin Hammar sagt om att vi döpta i kyrkan tillsammans gestaltar en berättelse i dopet. Är det verkligen vi och inte Gud som handlar dopet? Du talar om Gud och Kosmos, sa hon också till Anna Karin, är det någon skillnad?

Anna Karin svarade att hon gör skillnad på Gud och människa. Men inte så stor som man gjort i den västliga kristna traditionen. Ortodoxerna lyfter fram bibelordet om att Gud är den som verkar i er, både i vilja och gärning.  Detta kallas synergism, förklarade Anna Karin. Ordet kommer av synergi som i t.ex. synergieffekt.

Hennes tes var att kristna i den västliga kyrkans tradition har för vana att Gud och människa som konkurrenter. Se det hellre så att både vi kristna och Gud handlar fullt i dopet. 100 procent människa och 100 procent Gud, sa Anna Karin Hammar. En del teologer talar om en kontraktiv skillnad, där Gud och människa inte är varandras konkurrenter.

I min avhandling utvecklar jag saken något, berättade Anna Karin Hammar. Jag har påbörjat en trinitarisk skapelseteologi. Jag stöder mig på den nicenska trosbekännelsen där Gud i hela sin treenighet och i alla de tre artiklarna bekänns som skaparen.  För mig är allt skapat genomdrängt av Guds trinitariska kärlek. Jag kan inte röra mig i kosmos, inte i mitt eget inre utan att befinna mig på en plats som omfattas av guds kärlek. 

Dopet är en manifestation av den genomströmmande kärleken, en epifania, sa Anna Karin Hammar. Jag ser dopet som ett berg som går i dagen, en källåder som brister fram i det fria, för att manifestera Guds kärlek.

En åhörare frågade hur Anna Karin ställer sig till Dag Hammarskölds ord: Icke jag. Utan Gud i mig.

Anna Karin svarade att man lugnt kan se hur Hammarsköld står i den västliga traditionen. Den finns hos Paulus, hos Martin Luther. En tradition som kan vara viktig i vissa lägen, men ensam är den för negativ i sin människosyn.

En annan åhörare frågade om detta med 100 % Gud och 100 % människa? Är det samma som att tala om människan som guds avbild. Anna Karin svarade att hon inte riktigt vet. Men visst är tanken om människan som Guds avbild är stark i den judiska tradition som den unga kyrkan tar till sig.

Det var en strid under reformationstiden om hur förstörd människan var, berättade Anna Karin Hammar. Om jaget beskrevs som en dyrbar pärla, kunde den sotas utan att förstöras? Eller fanns det pärlor så smutsade att de var helt förlorade?

Anna Karin Hammar underströk att Gud och människa inte står emot varandra. Skillnaden mellan det gudomliga och mänskliga beskrev hon som icke-kontrastiv. Bestämningarna utesluter inte varandra. Se det som jordgubbar och glass. Inte antingen eller.

Jag tror att frågan om människosyn och gudatro är beroende av ett lutherskt arv som vi kan behöva göra upp med, sa Anna Karin och pekade på skillnader mellan den lutherska teologin med hemvist vid universiteten i Lund respektive Uppsala.

Vi kristna gestaltar i dopet en berättelse om Gud som älskar var och en av oss och kommunicerar med varje människa på ett unikt sätt. Vi hör alla samman. Handpåläggning liksom att vi kallas vid vårt namn i dopet  dopet gestaltar att varje människa är ett subjekt som tar emot sitt djupaste jag i mötet med Gud. Löftet i dopet är ett löfte om Kristi närvaro i en vardag som inte är ny. Det vi ber är att öppna oss för Gud i våra liv. gud är vårt innersta och yttersta.

Andlig fördjupning i vår egen tid kan ta sig olika uttryck: t.ex. som pilgrimsvandring, heliga danser, eller meditation. Ingen människa är framme, ingen är färdig, vi är alla på väg. Vi söker och vi sökes. Som pilgrimer öppnar vi oss med alla sinnen. Det vi ser, hör, känner och förnimmer

Det är en kristen praxis och att andliga övningar syftar till  att öva upp sin lyhördhet för Guds kommunikation. Vi är olika och Gud har ett sätta att kommunicera med oss som de vi är. Älskade som de vi redan är - inte som de vi eventuellt kan bli.

Öva dig i att höra Guds språk. Ignatius av Loyola har gett oss en metod: att varje kväll tacka Gud för dagen som gått, gå igenom den och allt man varit med om. Alla möten, tankar, upplevelser, det man såg och hörde: Solen som sken, fågel som sjöng. Går igenom och ta det till sig. För att öva sig att ta emot Guds gåvor och för att kommunicera med Gud. Det enkelt kan det vara. 

Kristen tro är egentligen inte så svårt. Ändå springer vi ofta förbi det enkla.

Det hör till uppgiften för kyrkan idag att gå med människor så att de kan få tillgång till sitt djupaste jag. Att hjälp människor också i deras individualism att få tillgång till kommunikationen med Gud.

Också detta för att vi på djupet hör samman. Dopet är en berättelse om oss alla och en var. 

Där slutade Anna Karin Hammar sitt föredrag. Det här var ett referat skrivet av Martin Garlöv på plats i Söderledskyrkan lördag 2 oktober 2010. Vill du läsa vad Anna Karin verkligen hade skrivit för föredrag och vad hon sa till deltagarna i Ideellt Forums Idédagar 2010 så finner du texten här.

Svenska Kyrkans Tidning bevakade Idédagarna och fångade upp Anna Karins slutsats av den nya utmaningen för kristna i Sverige i en tid när fåtalet är medlemmar i en kyrka: "Men finessen är att just som särskilda har vi ett värdefullt bidrag till samhörigheten i världen. Det är min teologiska tes."

Rubriken på Anna Karin Hammars föredrag var: Uppenbara för oss ditt dops hemlighet: ett enda vatten och en enda mänsklighet. Ett elegant sätt att tala om dopet med ord direkt inspirerade av orden från mässan: 

Kristus, du som blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger,
hjälp oss nu att vara ditt svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
förstå den nöd som du har förstått,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet –
ett enda bröd och en enda mänsklighet.