Prästen Mikael Mogren var inledningstalare på
Ideellt Forums idédagar i Svenska Kyrkan. Idédagarna samlade närmare 250 deltagare från olika delar av Svenska Kyrkan till Söderledskyrkan i Farsta församling i Stockholms stift.
Att våga släppa taget, var rubriken för Mikael Mogrens föredrag. Han hade lovat att tala om frivillighet i en ny tid. Själv använder Mikael helst ordet förtroendeanställd istället för volontär och ideell.
Inledningsvis berättade Mikael om den taxichaufför som kört honom från järnvägsstationen inne i city ut till Söderledskyrkan. En man med hög utbildning som talade flera språk. Under lång tid hade han sökt arbete i Sverige, som var hans nya hemland. Utan framgång. Nu hade han gett upp hoppet om att få arbeta med det han var utbildad för och körde taxi istället.
Mikael kontrasterade bilden av det samtida Sverige med att referera till författarinnan
Fredrika Bremers reportage från sin amerikanska resa för mer än 150 år sedan. Hon frågade sig hur det kunde vara en sån schvung i den nya världen, av ett slag som hon inte hade sett i den gamla världen, i det 1800-talssverige hon var född i. Fredrika Bremer var uppväxt på ett god i Österhanninge. Patronen på Årsta slott var hennes far.
I den nya världen kunde
Fredrika Bremer se hur människor slöt sig samlas man i associationer mot och för saker man ville förändra och skapa. Hur man gick samman oberoende av ställning. Något liknande var inte tänkbart i det gamla Sverige. När erfarenheter möts i nya kombinationer, då sker en utveckling, rapporterade Fredrika Bremer.
Mikael Mogren pekade på hur bristen på social rörlighet och den gränssättning som hämmar också idag är ett problem för Sverige och svenskarna. Det är mycket som sitter fast.
Den gången fanns en del av Sverige som följde Fredrika Bremers tankar, berättade Mikael. Det skapades ett nytt Sverige, tack vare de då nya folkrörelserna. Men är detta påväg bort? frågade Mikael.
Det är när Kristus kommer oss till mötes, som vi kan komma loss, sa Mikael. Låt oss hålla visionen om ett Sverige där man kommer loss levande!
Ord är inte hela världen. Men de kan vara viktiga. Idealitet är ett av de bättre orden att använda för att beskriva det oavlönade arbete som utförs av medlemmar i Svenska Kyrkan. De som jobbar med idéer är idealister. Ändå är det inte en beteckning som har en helt igenom positiv klang, menade Mikael Mogren.
Jag gillar inte ordet frivillig lika mycket. För skulle de som får lön vara ofrivilliga? Volontär är ett latinskt inlån som betyder samma sak. Det finns i engelskan och franskan. Tyskan har erenantlisht. Jag har mött det i tyska kyrkors församlingar. Ereneintlich blir på svenska äroämbetet. Vackert så, lönen är den ära jag förtjänar.
Mikael tycker att det tyska ordet skulle kunna bli förtroendeanställd på svenska: Arbetet jag utför ger mig förtroendet.
För det är mest det här med lön som skiljer de avlönade anställda medlemmarna i Svenska Kyrkan från de oavlönade, förklarade Mikael Mogren. Alla andra kostnader än löner drar det frivilliga arbetet med sig. Den förtroendeanställde kostar i rekrytering, kanske behöver en arbetsplats, definitivt bör hon få utbildning, det behövs verksamhetsmedel osv. Därför bör man kunna se i församlingens budget om det finns utrymme för förtroendeanställda eller inte.
Den som är förtroendeanställda kan vara mer kompetent än den anställda, konstaterade Mikael. Att vara avlönad betyder inte i sig att man är mer kompetent. Han gav exempel på hur han i en församling där han varit präst anlitat en jurist, expert på sitt särskilda område. Han blev förtroendeanställd i 4 minuter i taget.
Det blir fel om förtroendeanställda förväntas svara bara för de uppgifter där man är utbytbar. Det påverkar människosynen i församlingen att begränsa de oavlönades insatser till det som vem som helst kan utföra.
Bakom detta med utbytbarhet finns en teori om det som kallas bifurkation. Om organisationen fokuserar ensidigt på experter och deras ersättning, och då blir alla de andra i organisationen utbytbara. Godset hade en patron, Fredrika Bremers far, som inte var utbytbar. Statarna däremot kunde få flytta varje år, därför att de var helt utbytbara. Se här, ett exempel på extrem bifurkation.
Jag vågar väl knappt säga det, men fokuseringen på prästen riskerar att församlingen organiseras som ett gods på 1800-talet och tillämpar en utbytbarhet på dem som hamnar längst bort, sa Mikael Mogren.
Han beskrev det som en myt att det skulle finnas en mängd människor som sitter och väntar på att bli församlingens förtroendeanställda. Från sina egna studieår i USA kunde Mikael konstatera att inte ens där finns det en massa blivande frivilliga som bara står och väntar på uppgifter. Nej, det är genom en aktiv rekrytering som fler engageras.
Därför är rekrytering en så avgörande sak för frivillighet. Och rekrytering behöver få kosta tid och pengar.
Mikael Mogren vände sig till deltagarna på Idédagarna som han hade framför sig i Söderledskyrkan den här kvällen: Ni sitter nu här för att ni en gång rekryterade. Tänk efter, vem var det som rekryterade dig? I vilket sammanhang hände det? Vem var det ytterst som fick dig att bli en förtroendeanställd? Vad utmärkte den rekryteringen?
Vilken gåva hade den människa som rekryterade dig? Gåvor är inget man bara har, det är något man tränar upp. Eller hur?
Rekryteringen syftar till en handling, som har en början och ett slut. Det är handlingen som gör skillnad, som ger energi. Förberedelser, planeringstid utan handling ger ingen energi. Då bara sackar det av. Till slut blir inget på riktigt längre. Och det genomskådar människor. De slutar engagera sig och uteblir.
Ett oslagbart instrument att sätta gräns i handling är att hylla och fira, celebrera. Avslutningen på ett kort uppdrag är ett "tusen tack". Det kan vara ett handslag, en blomma, en fest. Också detta behöver synas i budgeten.
Bra genomförd rekrytering ger energi och rekryterar fler.
Ordningsföljden kan vara en annan. I slutet av ett projekt ordnas en fest. Till den bjuds också helt nya människor och bland dem kan nya rekryteras. Alltså: först firar man, en rekryteras man och för göra jobbet.
Vad är problemet? Det är vad som inte fungerar och måste åtgärdas. Att formulera problem är ett privilegium. Att beskriva hur verkligheten ser ut. Använd rätt den stora kraften i att formulera problem, som man kan göra något åt.
Taxichauffören som Mikael berättade om i sin inledning tas inte tillvara i Sverige. Det är ett problem. Hans universitetsutbildning i Frankrike och Schweiz kommer inte till användning. Det finns skäl till missnöje över detta. Det finns skäl till missnöje över mycket. Se till att missnöjet kommer loss och blir en kraft.
Mikael tog ett exempel: Det har vuxit upp en massa sly mellan huset och vägen: Ska det vara så här? frågar sig någon som ser, eller snarare inte ser ut längre.
Men händer något? Vem ser till att slyet försvinner? Förr gick man till patron och bad honom åtgärda. Och så är det även idag i en organisation som fungerar som ett gammalt gods, där riktas frågan uppåt: Någon borde göra något åt saken.
Men accepterar man inte den organisationen utan räknar med kraften underifrån, då blir det annorlunda. Det var Mikael Mogrens besked. Då handlar den som sett problemet och fått det ur sig.
Fundera över ett problem. Klura på det konkreta problemet som ligger ditt hjärta nära.
Det är dagens sanning att om problem far runt i kroppen på dig då äger problemet. Men om du får det ur dig, då äger du det. Och du inser att du behöver lösa det tillsammans med andra.
Klura på problemets art, på vilka du behöver för att lösa problemet. Det är skillnad på att tänka: vem behöver jag och inte vem behöver mig.
Du ska inte tänka på dem som har problem, utan på dem som har kraft att lösa problemen. Ta kontakt och be om ett möte. Be om en halvtimme. Då tar det inte en dag.
Gör det enkelt.
Liksom alla kan äga problem, så kan varje människa äga rekryteringen. Fråga om du kan få hjälp med ditt problem, om ni kan lösa problemet tillsammans. För visst kan det gå åt många för att lösa problemet. Släpp inte på inställningen att du ska rekrytera dem som har kraften att lösa problemet.
När du träffat några stycken problemlösare så bjuder du in till ett möte. Och du kan be dem ta med sig en till, eller två. Då får du veta om du bjudit en person som kan rekrytera. Den som kan rekrytera kan du lita på.
Den som inte kommer alls ska du inte tjata på. Släpp det. Då är hon ingen problemlösare och har inte kraften. Då får du rekrytera vidare. Om viljan inte finns, fråga andra.
Löneanställda rekryterar du i början av ett projekt. Men förtroendeanställda får du rekrytera under hela projekttiden. Där ligger en skillnad, sa Mikael Mogren.
En annan nyckel är att ha korta planeringsträffar som inte läcker energi. Lyckas du hålla tiden är det en första handlingens framgång. "Det tog inte en dag, det tog 25 min."
Låt inte mötestid pratas bort genom att människor lämnar ämnet och förlorar uppmärksamheten på problemet. Du kommer att lyckas om du inte såser bort energin på vägen.
Jag kommer just från Svenska Kyrkans kyrkomöte, berättade Mikael. 251 ledamöter och 50 anställda har varit samlade. Redan första dagen ajournerades vi i flera timmar för att det skulle göras en rösträkning. 2 timmar senare återupptogs förhandlingarna
600 arbetstimmar såsades bort. När jag kom tillbaka till plenisalen hade mitt förtroende för kyrkomötet minskat.
Tänk också på vad som blir sagt under ett möte. Det första mötet är testen på medarbetarlaget. På mötet förbereds en handling som inte får ligga för långt fram i tiden. Och ska det hända långt fram i tiden, då får man ta processen i flera steg.
Se till att människor inte känner sig svikna under processens gång. Träna på att se varandra och tacka för bidragen. Planera för tacket redan från början.
Det är inte så att du först måste försäkra sig om alla resurser och sen ska agera. Tänk tvärt om: vill du något och äger du ett problem, då får du loss resurserna. Jag lovar.
Firandet, celebrationen är betydelsefull. Tänk på ett tillfälle då du var med om ett firande som det fanns kraft i?
Det var Martin Luther som lanserade idén om det allmänna prästadömet. Dopet räcker, var hans budskap, det är vår enda vigning. Prästens vigning är en fördjupning. Vi är alla kungar och präster i detta prästadömet. Se det som en optimal egalitet, sa Mikael Mogren.
Taxichauffören som Mikael åkte med sa en sak till: I Frankrike är de vana vid att folk ser olika ut, så är det inte i Sverige.
Om vi tror på det allmänna prästadömet, så måste vi lita på varandra lika mycket. Inte bara lita på den som har jobb och lön. Vi måste kunna lite på de som är förtroendeanställda också. Det viktiga är att göra vad man lovat.
Tillräknelighet är ett krångligt ord. Kan det bero på att vi inte brukar räkna med den saken, undrade Mikael Mogren. Den som inte ställer upp, som inte gör det hon lovat, kan hon eller han verkligen få ha kvar sin uppgift? frågade Mikael. Det är lika allvarligt som om en anställd med lön uteblir. Släta över när någon uteblir istället för tala om hur många påverkades när någon uteblev, det blir en människosynsfråga.
Kan det handla om gränserna mellan dem som har arbete och får en massa förmåner som har med fritiden att göra? Till en arbetande klass. Men de som inte har arbete får inte alls dessa förmåner. Hur kan det komma sig? Det tycks gå en knivskarp gräns mellan den som har lön för sitt arbete och den som inte får. Det vore tråkigt om den gränsen gick genom församlingen, genom kyrkan.
Mikael sammanfattade:
- Äga problemet
- Rekrytera - kalla människor
- Handling
- Fest
Visioner är av stor betydelse. Så därför gäller det att församlingen präglas av en anda som ger plats för visioner.
Det handlar om vision för församlingens liv och även omen samhällsvision där människors kapacitet får komma fram. När vi kommer tillsammans, kommer det loss. När det rycks loss saker i mig själv, kompetens som jag inte visste att jag hade, då blir jag en annan.
