Ny nattkyrka i Umeå har öppnat

Nattkyrkor öppnar sina portar på alltfler orter i landet. Livet i Svenska Kyrkan har tidigare uppmärksammat Nattkyrkorna i till exempel Ystad och Malmö. För någon vecka sedan öppnades Umeå stads kyrka. Här kommer Nattkyrka med program erbjudas varannan fredag framöver. Imorgon är det dags igen.

Hela artikeln i Svenska Kyrkans tidning Spira i Umeå.

Fler församlingar öppnar kyrkan för en enstaka natt. Som i Uppsala under den årliga kulturnatten i september eller som här i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm, som författaren Inger Edelfeldt berättar om på sin blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om nattkyrka, nattöppet

Församlingstidningen Livet i Danderyd vann guld

Danderyds församlingstidning Livet kammade hem full pott i kategorin Medborgartidningar i årets tävling av Svenska Publishing-Priset, berättas på Svenska Kyrkans intranät.

I tävlingen bedöms bland annat textinnehåll, grafisk form och tryck. Juryns motivering: För nytt innehåll åt ett uråldrigt ämne, bra målgruppsanpassning i text och färgval samt ett tilltalande omslag.

I kategorin årsredovisningar - organisationer placerade sig Årsredovisningen för Svenska Kyrkan, riksdelen, på andra plats.

Svenska Kyrkans Tidning rapporterar om guldet till Danderyds församling

Läs även andra bloggares åsikter om grafisk form, design, kyrkan, svenska kyrkan

Ungdomsrummets fönster blir varje dag en personlig lucka hela advent

I år vill medarbetarna i Mariakyrkan i Umeå sprida lite extra adventsstämning till medmänniskor som går förbi kyrkan. I ett fönster till ungdomsrummet som sitter nära utomhusanslagstavlan visas varje dag en ny lucka. Från första advent och fram till julafton.

Varje dag är det en ny person som ställer i ordning detta fönster och det hålls öppet från kl 9 till dagen därpå. Mellan 8 och 9 på morgonen stängs fönstret och gårdagens lucka tas bort och dagens sätts på plats.

Nu söker Carola Malmehed de församlingsmedlemmar som vill illustrera något som symboliserar eller känns advent och jul. Man behöver inte själv ha tillverkat det som ska ställas dit, utan kan få välja hur fönstret ska se ut och även få hjälp att ordna till det man hittat på. Det kommer att delas ut en kalender i slutet av november som berättar vilka olika personer som kommer att illustrera fönstret i advent 2010.

Kontakt i församlingen är Carola Malmehed 090- 200 27 94 carola.malmehed@svenskakyrkan.se

Telefonen är ett av de sociala medierna

Svenska Kyrkans Tidning publicerade i veckan en debattartikel skriven av prästen Dan Bernspång. Han är kyrkoherde i Backa församling i Göteborg. Han skriver att han har svårt att förstå de kyrkoherdar som förbjuder sina medarbetare, de anställda medlemmarna i församlingen, att använda Facebook för sina kontakter med församlingsmedlemmarna.

Om att bli en mer social församling genom att använda sociala medier handlade det seminarium som Ideellt Forum arrangerade för ett par veckor sedan. Ett seminarium som fick sin fortsättning i en Facebook-grupp. Där diskuteras nu det Dan Bernspång tar upp i sin artikel.

Ideellt Forum stöder det ideella medlemsengagemanget i Svenska Kyrkan. Och det är nog så att de nya medierna, varav av flera är mer sociala än de äldre i den mening att de är "rör" för kommunikation som är lika breda i båda ändarna, uppskattas och används av många ideella krafter. Bland annat för att frivilliga, volontärer, förtroendeanställda eller vad man nu kallar oss inte har samma tillgång till de etablerade kanalerna som anställda medlemmar har.

Telefonen är ett socialt medium. Den som ringer och blir uppringd har vanligen samma bandbredd i båda riktningarna. Så kan det bli ett samtal. Telefonkedjornas tid, minns du? Nu stöds nätverken av mejlinglistor, Facebook och olika forum. I Svenska Dagbladet har påbörjat en serie läsvärda artiklar om nätverk. Inspirerande läsning för den som tar livet i Svenska Kyrkan på allvar.

Ett exempel på nätverkande inom Svenska Kyrkan är Nätverket Livet i Svenska Kyrkan. De hundra första medlemmarna rekryterar nu i sin tur fler medlemmar och delandet har bara börjat.

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkan, svenska kyrkan, församling, sociala medier, relationer, kommunikation

Nytänkande vaktmästare i församling öppen för barn och ungdom

Vimmerby Tidning uppmärksammar livet i Mörlunda-Tveta församling Jesus-ordet om att låta barnen komma till honom är ledord för de anställda medarbetarna. Arja Bergström kom från en större församling och tog med sig nya idéer. Jörgen Petterson var vaktmästaren som tog egna initiativ för ungdomarnas skull och nu fått sin tjänst anpassad till verkligheten.

Läs hela artikeln här

Astrid Lindgren-gudstjänst i Umeå

På söndag är det Böleängskyrkans tur att fira Astrid Lindgren-gudstjänst, den fjärde i Tegs församling och även nu lär det bli fullsatt, berättar Svenska Kyrkans tidning Spira. De som vill, kommer som figurer  ur Astrid Lindgrens sagor. Barngrupperna har övat sångerna: Jag är fattig bonddräng och Mio min Mio är några av de som skrivits in i gudstjänstagendorna.

- Tanken bakom är att foga ihop det människor faktiskt känner igen sig i, med det som händer här i kyrkan, mässan. I mellanpratet öppnar vi dörrar mellan det vardagliga och det kyrkliga och drar in vardagslivet i kyrkan och kyrkan tillbaka i vardagen, säger församlingspedagog Kerstin Olofsson.

Alla åldrar är inbjudna och Ängskören medverkar tillsammans med församlingens musiker Richard Öberg. Barnen kommer att duka altaret inför mässan. 

Ny bok om församlingens kommunikation

Seglora Smedja presenterar en ny bok om församlingens kommunikation av Tomas Lindbom. Den har fått titeln ”Den nya dialogen” och Lindbom vill diskutera vad det är att vara en kommunicerande kyrka. Den lämnar också en rad förslag till hur anställda eller frivilliga medlemmar  i en församling kan arbeta med redskap som bland annat internet, trycksaker och utåtriktad verksamhet.

Jag har inte läst boken en, men ska köpa ett ex och får säkert anledning att återkomma med en recension.

Tillägg fredag 22 oktober: Jag har beställt Tomas bok. När den kommer och jag läst den återkommer jag med en bloggpost. Tills dess, håll tillgodo med vad Angelica Karlsson skriver om boken.

Möt medlemmar som ifrågasätter sitt medlemskap

Under hösten aktualiseras alltid frågor om medlemskap i Svenska Kyrkan och hur de med särskilt informationsansvar kan tala om medlemskap med andra medlemmar.

Kyrkokansliet i Uppsala påminner därför om de sidor på Svenska Kyrkans intranätetsom handlar om kommunikation och där det finns ett avsnitt om att kommunicera medlemskap. Förhoppningen är att sidorna ska kunna väcka intresse och inspiration för att tala om medlemskap i församlingarna. Så här står det på intranätet:

"Nu är det dags att kommunicera om medlemskap och vad man som medlem är en del av. Oktober månad är den månad som har flest utträden och många människor funderar över kyrkan och religionens roll. Svenska kyrkan behöver öka synligheten och inbjuda till samtal på olika sätt."

Långt ifrån alla medlemmar i Svenska Kyrkan har full koll på vad som händer och sker i deras församlingar, på den breda verksamheten och vad medlemsavgiften ska räcka till. Det finns så mycket att berätta om.

På intranätets sidor om att kommunicera medlemskap finns material och inspiration av olika slag:
exempel från församlingarnas webbplatser, "sju själ för medlemskap",  intervjuer med Christina Jutterström och Elin Grelsson för användning i församlingblad och på webb, information om sökordsoptimering exempel på hur Svenska Kyrkans Informationsservice bemöter utträdare länkar vidare till annat material, bland annat om satsningen på bönewebb och bönepocket.

Se här hur nysatsningen på bönewebben beskrivs i Svenska Kyrkans Tidning.

Läs mer: Kommunicera medlemskap

Du som är medlem i Svenska Kyrkan men saknar inloggning till intranätet kan ta kontakt med din församling och fråga om hur du ska kunna ta del av den allmänna information som finns i nätet.

Murande medlemmar bygger ny kyrka

Enskede-Årsta församling i Stockholms stift bygger ny kyrka och församlingsmedlemmarna inbjuds att vara med att mura. Den 7 november blir det Murningsgudstjänst. Läs mer i ett pressmeddelande från församlingen.

Tillägg tisdag 19 oktober: En notis om nya Årstakyrkan i Svenska Kyrkans Tidning

8 sätt att be

Svenska Kyrkans församlingar i Umeå har en gemensam tidning. På papper och på nätet.

En av de senaste artiklarna i nättidningen Spira handlar om bön. Det är ett Bönens År i Svenska kyrkan under det pågående kyrkoåret.

Imorgon lördag 9 oktober 2010 kan man komma till Mariakyrkan i Umeå och prova åtta olika sätt att be.

Det blir en heldag om bön, med plats för både stillhet och rörelse, såväl ord som färg.

- Vi pratar och umgås också, säger Örjan Bildt, präst i Mariakyrkan till tidningen Spira. Hans eget favoritsätt att be är klassiska andliga övningar som andlig läsning och återblick över dagen som den helige Ignatius av Loyola lärde ut.

Carina är informatören som vågar prova

En av föreläsarna på Ideellt Forums Idédagar 2010 i det inledande seminariet var Carina Etander Rimborg från Göteborg. Seminariet handlade om hur sociala medier kan brukas i Svenska Kyrkan för mer och bättre kommunikation ideella krafter emellan. Carina berättade hur hon i kyrkans tjänst börjat använda de nya sociala medierna utan att egentligen förstå sig på så mycket av det tekniska. Här är Carinas bilder som hon talade till på seminariet.

Carina Etander Rimborg: Sociala medier


Carina arbetar som informatör för föreningen Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan. Hon är redaktör för föreningens webbplats, hon bloggar flitigt och använder både Facebook och Twitter.

Sociala medier – en möjlighet till engagemang och initiativ

Ideellt Forum i Svenska Kyrkan samlade 1-3 oktober 2010 till Idédagar. Årets upplaga av detta "kyrkomöte" för en mix av medlemmar som är frivilliga, förtroendevalda eller anställda i Svenska Kyrkan inleddes med ett seminarium om sociala medier och hur de kan främja kommunikationen i Svenska Kyrkan på ett sätt som stöder de ideella krafterna.

Inför seminariet om sociala medier startades Facebookgruppen Ideellt Forum: Sociala medier i Svenska Kyrkan. Seminarieledare var Martin Garlöv och medverkade gjorde Carina Etander Rimborg, Ulrika Knutsson och Anders Ahlberg.

Bilder till Martin pass i seminariet finns på Prezi. Så snart Carinas och Ulrikas presentationer är tillgängliga kommer de också att läggas ut på nätet och länkar kommer i en uppdaterad version av den här bloggposten.

Svenska Kyrkans Tidnings Annika Ahlefelt var på plats och rapporterade från seminariet, där också tidningens chefredaktör och tillika vd medverkade.

Ideellt Forum: Sociala Medier för Ideellt Forum on Prezi

Från Ideellt Forums Idédagar finns några föredrag refererade här på bloggen Livet i Svenska Kyrkan:

Mikael Mogrens föredrag

Anna Karin Hammars föredrag

Bertil Johanssons föredrag finns på Carina Etander Rimborgs blogg

Så nödvändig är du

Här på bloggen Livet i Svenska Kyrkan har två föredrag från Ideellt Forums Idédagar 2010 refererats. Nu finns ännu ett föredrag från samma iderika dagar tillgängligt, tack vare bloggande Carina Etander från Björkeskärrs församling i Göteborg.

Det är ett föredrag av prästen Bertil Johansson, tidigare är prisad som årets förnyare i Svenska Kyrkan, som Carina bjuder på.

- Hur nödvändig känner sig gemene man i vår Svenska kyrka? frågade Bertil och svarade: Man trivs där man behövs!

Läs hela referatet här

Carinas bloggpost rymmer också flera exempel på församlingar som rekryterat nya medlemmar som frivilliga, volontärer, förtroendeanställda, ideella i sin verksamhet.

Det står om en församling i Örebro som fick 50 nya att ställa upp som värdar i den sommaröppna kyrkan. Men det var inte med en tidningsannons som man nådde de nya, utan i första hand med riktade personligt adresserade brev skrivna av diakonen. Församlingen hämtade adresser till ett par årgångar 60-åringar ur sitt värdefulla medlemsregister och spred en folder i sammanhang där man hade särskild anledning att anta att de nya volontärerna skulle finnas.

Samma församling har fattat det strategiska beslutet att inte starta någon ny verksamhet med mindre än att det finns volontärer utan lön bland de medarbetare som ska dra igång det nya.

Framgång i rekryteringen av nya engagerade medlemmar i församlingen hänger samman med att vara riktad, tydlig, konsekvent och uthållig i sin kommunikation.  Medlemsregister är en skatt som bara ett fåtal församlingar ännu har tagit i bruk på ett rätt sätt.

När församlingen förnyar sitt arbetssätt genom att ställa om de löneanställda medlemmarnas arbete till möjliggörare för medlemmarnas engagemang, då måste också sättet att kommunicera förnyas och kommunikationskanalerna blir inte samma som tidigare.

Middagspauser i församlingshemmet ger rum för samtal om livet

Svenska Kyrkan Kågedalens församling samlar barn, ungdomar och deras föräldrar till meningsfulla middagspauser var och varannan vecka.

Att bjuda på en enkel måltid öppnar upp och förändrar livet i en församling. Medarbetare från Kågedalens församling delade med sig av nio års erfarenhet på Ideellt Forums Idédagar 1-3 oktober 2010.

Kågedalens församling består av en mindre tätort, byar och glesbygd. Med mat och prat ökas församlingsmedlemmarnas delaktighet.

Prästen Åsa Storfält och den frivillige medarbetaren och ivrige lekmannen Henric Johansson höll ett seminarium på Idédagarna 2010.

Allt startade för  för nio år sedan i en församling som sträcker ut sig i dalgången med Kåge med 3000 invånare som tätort. Till den allra första Middagspausen kom 28 måltidsgäster. Den andra gången 56 och den tredje gången 80 männkskor. Nu är Middagspaus en institution 10-11 gånger per termin, varje måndag vår och höst.

Henric Johansson bor själv i andra änden av församlingen, i Övre Kågedalen. Han var områdespredikant i EFS och tog kontakt med kyrkoherde och kyrkorådsordförande för att förhandla fram avtal om projekt för församlingsutveckling. Det ledde fram till att Åsa Storfält anställdes som omsorgspräst, en lite ovanlig titel och med ett uppdrag utan skyldighet att utföra kyrkliga handlingar.

Det var en önskan från flera att äta tillsammans också i vår del av församlingen, berättade Henric. Och nu gör vi det varannan tisdag. Vi är 50-80 människor varje gång på en ort med 400 invånare. 

Marknadsföringen av Middagspaus var redan från början mest inriktad på mun-till-mun-metoden. Visst  delar man i början ut en broschyr i barnverksamheten och i skolan. Men det viktiga var att de som kommit för att äta tog med sig fler. Och församlingen riktade sig från start till  till människor i livet och deras ungdomar och barn. 

- Vi "vågar" inte annonsera, säger Åsa. Det kommer tillräckligt många ändå. Kanske blir det någon affisch då och då. Vi har slutat med broschyrer i skolan för att inte kan ta emot så många som helst.

- Vi har koll på skolans matsedel och jämför med den för att inte laga samma middagsmat. Vi har glutenfritt och mjölkfritt alternativ. Maten har alltid räckt under de nio åren. Alla har alltid fått något att äta.

I Kåge handlar vi ingredienserna mitt på dagen och sen börjar vi laga mat. Människor kommer in från kvart i fem. Barnen äter snabbt och går och leker. Vuxna drar stolarna närmare varandra och pratar. Halv sex har vi en enkel andakt. Inte sällan med en docka som pratar med barnen. Senaste åren har det blivit så många i Kåge att vi ser till att få andakten som en lugn stund i kapellet. 

Alla församling har inte haft problem med miljöinspektörer. Församlingar som gör egna kontrollprogram märker att det inte behöver vara svårt. Kåge församling har också eget kontrollprogram.

De som kommer är föräldrar aktiva i idrottsföreningarna och de som går på pubkvällarna. Det finns de som väljer att sluta från jobbet tidigare för att komma till oss, berättar Åsa.

Idealiteten kring Middagspaus har ökat med åren. Nu är det fyra olika grupper som lagar mat i Övre Kågedalen. I Kågedalen finns en disklista. Det är SALT-föreningen som har ansvar för middagen i Övre Kägedalen.

Det blir ljuvliga samtal i diskrummet: Hur pratar man om döden med barnen? En asylsökande kvinna berättar sin livshistoria. Det är roligt att få jobba ihop.

Åsa har förstås rätt att döpa och viga. Och sedan starten för Middagspaus har hon har hon döpt och vigt flera av de som hon ätit tillsammans med. 

Medarbetare från församlingen har gått till skolan och pratar med femteklassarna. De inbjuds till en Mellisgrupp. 28 barn kommer varje vecka efter skolan för att fika, sen dukar de till middagen och är med och gör iordning maten.  På så sätt har församlingen utökad sin kontaktyta inför konfirmation.

Henric berättar om att dem som vill stanna efter maten och hur man samlas i grupper. Alf B Svenssons bok Våga vara föräldrar. Middagspaus har fått till följd att det startats nya samtalsgrupper i församlingen. 

En andra samtalsgrupp startades om relationer. Relationer bygger och underhåller man. Annars går det åt pipan. Nu har vi en samtalsgrupp omkring Frälsarkransen. Samtalsgrupperna startar efter andakten. Några har barnen kvar i ett lekrum när de går upp i ett samtalsrum.

När någon smyger iväg med omsorgsprästen så behöver de inte vara med och diska. Åsa finns tillhands för samtal. 

Församlingen har på senare tid börjat med mer klimatsmart mat. Så att man kan erbjuda klimatsmarta alternativ: Ris kan bytas mot mathavre, till exempel.

Det är så enkelt det här med att äta tillsammans. Det enda man behöver för att komma igång är någon som är tillräckligt tokig. Vad kan misslyckas? Skulle maten inte räcka, så har de flesta har inte så långt hem och kan äta mer, sa Henric.

Middagspaus skapar ringar på vattnet. Det blir en hemkänsla i församlingshemmet. Det blir enkelt att vara tillsammans, enkelt att bidra. Fler lär sig hitta i rummen, i skåp och lådor. Blir mer självgående och hemma i församlingshemmet. Och kontakterna i affären och vid fotbollsplanen blir fler.

Alla betalar för maten: 20 kr för vuxen och 10 kr för barn. Det betalar alla ingredienser. Nyligen "chockhöjdes" maten till 30 kr per vuxen. Det ger ett överskott på 600 kr eller mer varje gång.

- Gud uppenbarar sig så oförhappandes, berättar Henric. Jag var i Jörn en annandag påsk och skulle berätta om Emmaus-vandrarna. Om de två som lämnar Jerusalem och får sällskap av en främling, han som ställer frågor och förklarar profetorden för dem. De ber honom följa med in i världshuset för att äta. När han brytet brödet känner de igen Jesus, den uppståndne.

Hur många har vi missat för att vi inte brutit brödet med dem? frågade Henric.  Att vi äter tillsammans är Guds vilja.

De fördjupande samtalen ska man inte räkna med kommer från början. Det är en process.

Åsa berättar om en mamma som kom med sina barn för att äta. Efter några gånger kom hon in i diskrummet och sa att hon inte träffat några trevliga kristna förut. Hon behövde diskrummet som mötesplats innan hon kom med i en gudstjänstgrupp.

Andakter från första åren som var nedskrivna. Idag är andakterna mer improviserade.

Deltagarna i seminariet berättade om andra församlingar där man äter tillsammans som en del av församlingslivet. Sofies Vänner i Olaus Petri församling i Örebro till exempel. Här äter man soppa tillsammans i en bokcirkel. De i gruppen som vill tar emot i sina hem. I Sollentuna församling serverar mat till körbarnen och deras föräldrar i samband med körövning. (Och jag kommer i skrivande stund att tänka på "Gud och spagetti" i Linköpings domkyrkoförsamling, en torsdag i månaden kl 16.)

Psalm 776 Morgon och afton har följt Middagspaus genom åren.

På en webbsida för EFS Västerbotten finns en video att se där Henric Johansson berättar om Middagspaus i Övre Kågedalen.

Välkommen att använda kommentarfältet här under blogginlägget för att berätta om hur ni äter tillsammans i din församling. Middag, lunch, frukost eller fika?

Uppenbara för oss ditt dops hemlighet – ett enda vatten och en enda mänsklighet.

Anna Karin Hammars eget manus till ett föredrag med en teologisk tolkning av uppdraget att vara kyrka i vår tid. Publicerat här med hennes tillstånd.

Ett kortare referat av föredraget finns också publicerat här på Livet i Svenska Kyrkan. För det svarar en av Anna Karin Hammars åhörare, Martin Garlöv, på plats i Söderledskyrkan lördag 2 oktober 2010. Anna Karin Hammar var huvudföreläsare på Ideellt Forums Idédagar 2010.

Uppenbara för oss ditt dops hemlighet – ett enda vatten och en enda mänsklighet
Som kristna är vi särskilda. Den kristna trosgemenskapen är den största i världen, men bara ungefär 30% av världens befolkning tillhör någon kyrka. Den näst största trosgemenskapen utgör islam med

20% av världens befolkning som tillhöriga. Den tredje största är

hinduismen med 15% av världsbefolkningen och det är lika många

som säger sig inte tillhöra något trossammanhang alls.

Tittar vi på Sverige är bilden något av detsamma. Visserligen är det

fler som tillhör någon kyrka här än i världens genomsnitt, men inte

heller här är alla kristna. Sju av tio gott och väl tillhör Svenska kyrkan.

Den andra stora trosgemenskapen är också här islam. Eftersom det

inte finns någon religionsstatistik i Sverige är det svårt att uppskatta

exakt antal hemhöriga i den muslimska gemenskapen, men kanske

var tjugonde svensk är muslim. Helt enkelt – vi lever i en situation

av mycket större mångfald än för bara tjugo år sedan. Troende av

olika slag och människor som inte vill förbinda sig med någon tro

finns i världen och i det svenska samhället. Det innebär att den som

är kristen inte är normen. För oss som lever och arbetar i Svenska

kyrkan innebär detta att vi ställer nya frågor om vår identitet som

kyrka. Vi är inte som alla andra. Vi är i någon mening särskilda. Men

finessen med det – och det kommer att vara min teologiska tes i

dag – det är att just som särskilda har vi ett värdefullt bidrag till

samhörigheten i världen. I den här föreläsningen kommer jag att

utveckla denna tes på lite olika sätt. Och gemensamt för alla sätten är

att jag gör det med hjälp av dopet.


Min första punkt är denna:


1. Vi gestaltar i dopet en särskild berättelse – och det är en

berättelse om att allt levande hör samman




Vi kan formulera oss med hjälp av Olov Hartmans tackbön efter

nattvarden: Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd

och enda mänsklighet. På motsvarande sätt kan vi be vid dopet:

Uppenbara för oss ditt dops hemlighet: ett enda vatten och en enda

mänsklighet, ett enda vatten och en enda livsgemenskap.




Dopet avslöjar för oss vidden av vår samhörighet. I dopet öser

kyrkan ur Guds kärleksström genom världen. Vatten strömmar över

våra huvuden mer eller mindre rikligt. Det vatten som vi döps med

bär hela människosläktets historia. Det bär stora delar av jordens

historia och förbinder oss med allt levande och med kosmos, som

gav oss vattnet inkapslat i is. Att vara kyrka i vår tid är att bära och

gestalta en särskild berättelse och den är en berättelse om det

gemensamma. Vi hör samman på ett fundamentalt sätt i Gud och

med hela mänskligheten. Vi hör samman i Gud och med hela kosmos.

Vad vi gör med våra gemensamma livsförutsättningar påverkar oss

alla. Lyhördheten för vår gemensamma sårbarhet växer med att vi

gestaltar vår särskilda berättelse om alltings samhörighet. Vi döps,

och det är något särskilt som sker, men det särskilda har med alla

att göra. Vi tillhör som döpta en gemenskap som inkluderar alla.

Uppenbara för oss ditt dops hemlighet: ett enda vatten och en enda

mänsklighet, ett enda vatten och en enda livsgemenskap. Därför kan

vårt uppdrag som kyrka aldrig bli mindre än så. Hur få procent vi än

kommer att utgöra om femtio eller hundra år i det svenska samhället

blir uppdraget aldrig mindre än detta: du är förbunden med hela

skapelsen och med hela mänskligheten. Det som sker den, sker dig.

Din uppgift i kyrkan är aldrig mindre än det gemensamma bästa.




Samtal med grannen: Kan vi vara folkkyrka när inte alla är

medlemmar?




2. Vi gestaltar i dopet en särskild berättelse som säger att alla

människor är jämlikar




För att illustrera detta ska jag ta er med på ett jubileum. I år är det

200 år sedan den första Bernadotten blev tronarvinge i Sverige. Men

är det då inte långsökt att vilja tala om dopet i samband med detta

jubileum?




Jag tycker att jubilaren själv ger den bästa av anledningar att förbinda

jubileum och dop. Han hette ju faktiskt Jean Baptiste Bernadotte,

dvs. Johannes Döparen Bernadotte. Vem var denne Jean Baptiste

Bernadotte? Han kom från vad som skulle kunna ha varit Frankrikes

Ockelbo, från den lilla staden Pau i Sydfrankrike där han föddes

den 26 januari 1763. Han var det yngsta barnet till en jurist. Av

någon underlig anledning fick han samma namn som sin storebror,

Jean. För att skilja bröderna åt använde familjen Jean Baptiste,

Johannes döparen, för att benämna och särskilja den yngsta sonen.




Och just för att Bernadottarna i Sverige har en särskild relation till

Johannes Döparen och därmed till Jesu dop kan Bernadottejubileet

vara en lämplig utgångspunkt för att reda ut vad dopet har för

särskild historia som handlar om att vi alla är jämlikar.




När man slår på ordet kung eller konung som det hette i 1917

års bibelöversättning i bibliska uppslagsverk, så får man många

referenser. Då framträder ett märkligt mönster. Nog finns det kungar

typ Bernadottar och andra folkens kungar. Men det märkliga är att en

hel massa människor börjar kallas för kungar. I Petrus första brev till

de kristna i Mindre Asien skriver han: ”..ni är ett utvalt släkte, kungar

och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som ska förkunna hans

storverk” (1 Petr. 2:9).



Ja, i den tidiga kristna doptraditionen kallade man dem som döptes

för kungar, präster och profeter. Men hur hänger allt detta ihop?




Om vi först går till de hebreiska skrifterna och vad vi den kristna

kyrkan kallar det Gamla eller det Äldre Testamentet, så finns det vissa

skildringar av hur kungar smörjs med olja till just kung. Smörjelsen

var vanlig i både profana och sakrala sammanhang. Man smorde sig

gärna med olja av olika slag för att vårda sin hälsa och sin kropp. I

de sakrala sammanhangen smorde man med olja något som skulle

användas för heligt bruk och för en helig uppgift. Kungens uppgift

var helig. Det var att skipa rättvisa, vara rättrådig och låta rätten

flöda fram bland folket. För denna uppgift, för den heliga uppgift,

invigdes kungen till sin tjänst genom att smörjas med olja. Verbet

Masah, att bestryka, att smörja användes i dessa sammanhang, och

så småningom ska vi se hur det kommer igen i ordet för Kristus på

hebreiska, Messias, den smorde. Gamla testamentet berättar om

hur kungar smordes (1 Sam 9:16, 2 Sam 2:4, I Kon 1:34, 39 Jfr Ps.

89:39). Ibland åtföljdes också smörjelsen med olja med att kungen

fick Anden, med andemeddelelse. (1 Sam 10:1,9 och 16:13.) Kungens

person var efter smörjelsen helig och fick inte skadas eller antastas.




Även präster smordes. Aron och hans söner (dvs hela prästerskapet)

smordes och blev helgade till att tjäna Gud som präster (2 Mos 30:30,

40:13, 3 Mos. 8:12.)




Profeter smordes för sin uppgift. Profeten Elia fick i uppdrag att

smörja sin efterträdare, profeten Elisa. Men det är ett av de få

tillfällena i GT som det talas om att profeter smordes.




Präst, profet och kung. Alla smordes de eftersom de uppfattades

som att de fullföljde ett heligt uppdrag, ett uppdrag som stod Gud

nära. Kungen genom att förvalta rättvisan i landet, profeten genom

att ständigt utöva en självkritik bland folk och kungar som gjorde att

när människor for illa på olika sätt trots kungens uppdrag att främja

rättvisan i landet, då var det profetens uppdrag att rycka in. Prästen

ledde liturgin och höll folkets hjärta levande med sin Gud.




Och det här går igen i den tidiga kristna kyrkans doptradition. Nu

smörjs plötsligt alla till dessa heliga uppdrag: att värna rättvisan, att

utöva självkritik och att hålla sitt hjärta levande med sin Gud.




De som döptes smordes först på huvudet med olja, de fick vara

med om en kungasmörjelse. Mottagandet av Anden och smörjandet

med olja gick hand i hand. Den som fick uppdraget fick också gåvan,

Andens gåva, gåvan med vishet och klokskap och Guds ledning.




Men hur gick det här till, från en tradition med folkens kungar

till att hela folket kan bli kung, kvinnor och män, unga och

gamla, slavar och fria, människor med olika språk och kulturer?




Hemligheten ligger i Kristus den Smorde och att de första kristna

associerade sina dop med Jesu dop. Även om Johannes döparen

inte använde olja vid Jordan, uppfattades Jesus Kristus som

den som var smord av Anden, Messias, konungen, den smorde.




När Anden sänker sig ned som en duva och rösten hörs som säjer

att detta är min älskade, min utvalda, vid Jesu dop, så leder detta

till att de första kristna uppfattar Kristus som den smorde och att

han själv enligt evangelierna uppfattar sig så. I Nasarets synagoga

säger han och citerar profeten Jesaja: Herrens ande är över mig, ty

han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga… (Luk.

4:15). Och i Apostlagärningarna förutsätter författaren, kanske Lukas,

att ”Ni känner till det som har skett…hur Jesus från Nasaret blev

smord av Gud med helig ande och kraft---Gud var med honom” (Apg

10:18).




Men det stannar inte där, vid att Jesus blir smord till kung, en

snickareson från Nasaret, utan det är även så att alla som följer

honom blir själva smorda till kungar. Det som hände med Jesus




Kristus vid Jordan, händer med varje kristen vid hans och hennes dop,

menar Nya testamentets författare. Det är ett bemyndigande som

heter duga! Liksom kungen och prästen och profeten uppfattades

vara den i samhället som handlade på Guds uppdrag och som hade

fått gåvan och kraften att göra Guds vilja, så uppfattades nu alla

människor som följde Kristus att få samma bemyndigande. Dvs.

varje människa kan företräda Gud och förespråka det som Guds

rättfärdighet förespråkar och handla så att Guds kärlek och vilja

blir förverkligad. Varje person är också kallad att utöva självkritik i

gemenskapen och alla är kallade att hålla sitt hjärta levande med sin

Gud, att vara som de ortodoxa teologerna säger, skapelsens präst.




Här ligger en jämlikhetsrevolution gömd i det kristna dopet, som vi

inte alltid är medvetna om eftersom symboliken med att smörjas till

kung, till präst och profet, har gått förlorad ur de flestas medvetande.

Men vi anar denna jämlikhetsrevolution i några av Paulus texter när

han talar om dopet: Nu är ingen jude eller grek, slav eller fri, man

eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:28). Genom att alla i

dopet smörjs till präst, profet och kung läggs grunden till demokratin,

menar jag, där ingen gör skillnad mellan de olika medborgarna.




Hur är det då med den grekiska traditionen? Är det inte i Hellas

Grekland snarare än i Falastin Palestina som den demokratiska

traditionen har sin vagga?




Den demokratiska traditionens grekiska ursprung kommer från

det grekiska ordet demokrati, demos som betyder folk, folkhop,

och kratein som betyder härska. Demokrati betyder alltså att det

är folket som styr. Den form av demokrati som fanns i det tidiga

Grekland var en direktdemokrati men varken kvinnor eller slavar

eller främlingar hade någon rösträtt. Städerna var små och därför

var gemensamt beslutsfattande möjlig i dem. Detta var på 400- och

300-talet före Kristus, före vår tideräkning. Men jag menar att detta

att inte alla hade rösträtt, varken kvinnor, slavar eller främlingar, är




ett faktum som alltför lite har uppmärksammats. Här var det kristna

dopet ett gestaltande av en mycket starkare jämlikhetsidé. Själv blev

jag inte uppmärksam på detta förrän jag arbetade med teologen

Mercy Amba Oduyoye från Ghana på Kyrkornas världsråd. När vi en

dag hade Platons Staten på bordet menade Mercy Amba Oduyoye

att ”det var här våra problem började” och avsedde såväl rasismens

som ojämställdhetens historia. Platon var ingen tillskyndare ens av

den grekiska demokratin utan tyckte att de förnuftiga skulle styra.

Att många av oss så enkelt har kunnat knyta frihetstanken till den

grekiska demokratin och den grekiska traditionen har att göra med

att vi inte uppmärksammat vilka som lämnades utanför. Jag menar

att den hebreiska traditionen och den tidiga kristna doptraditionen

hade ett avgörande om än inte ensamt inflytande i de idéer som kom

att bli en historisk jämlikhetsrevolution som ännu pågår och långt

ifrån är avslutad.




Den moderna demokratin kommer först fram i de nordamerikanska

koloniernas deklaration om mänskliga rättigheter år 1776. I Europa

blir 1789 års revolution avgörande och under 1800-talet kommer

dessa idéer alltmera fram även om diktaturerna i Tyskland och

Italien under andra världskriget är ett fruktansvärt bakslag. Och

erfarenheten av att etnisk förföljelse och folkmord var möjligt att

lägga grunden till först med stöd av viss demokrati stämmer till

politisk eftertanke. Vi har i valet nyligen fått en aning om hur det

ofattbara i Nazi-Tyskland kunde ske. Men tankeströmningen att

människor är varandras jämlikar och att de alla är bemyndigade att

företräda rättvisa och barmhärtighet, det ligger i den tidiga kristna

traditionen med att döpas till präst, profet och inte minst kung. Den

kristna doptraditionen rymmer en potential för demokrati som kan

bäras av hela gemenskapen.



Hur omstörtande dopets budskap historiskt har uppfattats kan

slavägarna i den amerikanska södern vittna om. De tillät först inte

slavar att döpas för att de menade att slavarna därigenom skulle


kunna göra krav på likställdhet med sina herrar. Så småningom

stiftades på olika håll lagar om att dopet inte ändrade den döptas

samhällsstatus. Dopets innebörd gällde bara själarnas väl, menade

dessa lagar, och dopet innebar därför inte att de döpta slavarna

blev fria från sina herrar ( Jfr Melva WilsonCosten, ”African

American Christian Worship, Abingdon Press, Nashville 1993, s. 33)




Vi kan genom dessa spår i historien förstå något av hur omstörtande

det kristna dopet har uppfattats under historien. Och hur stort

motståndet har varit mot att förverkliga den radikala innebörden i en

gemenskap av jämlikar, av kungar, präster och profeter.




Vi bär och gestaltar en särskild berättelse med det kristna dopet

och det är en berättelse som säger att alla är jämlikar. Vi ska vara

rädda om vår särskilda berättelse som ger djupa rottrådar till det

som är vår grundläggande jämlikhet. Till uppdraget att vara kyrka

i vår tid hör att göra den berättelsen så levande att den hörs ända

in i migrationsministerns kontor och ut till alla kaffebord även i

Landskrona.



Samtal



3. Vi gestaltar i dopet en särskild berättelse – om en Gud som

älskar var och en som en unik person och som kommunicerar

med var och en på ett unikt sätt.



Till uppdraget att vara kyrka hör att gestalta och bära vår särskilda

berättelse om hur vi alla hör samman och om hur vi alla är jämlika.

Men till vår särskilda berättelse hör också att var och en är unikt

älskad av Gud. Gud kommunicerar med var och en på ett särskilt

och individuellt sätt. I dopet gestaltas detta bland annat med

handpåläggning och bön om Anden. Det gestaltas med nämnandet

av barnets eller dopkandidatens namn i själva dophandlingen.

När barnets namn möter Guds namn är det en person som är

ett subjekt och som i mötet med Gud tar emot sitt djupaste jag.




Runt om i Svenska kyrkan växer praktiserandet av olika vägar till

andlig fördjupning. Det kan vara pilgrimsrörelsen eller heliga danser,

det kan vara kristen djupmeditation eller andlig vägledning i

ignatiansk anda. Även inom den ignatianska spiritualiteten kallar man

sig för pilgrimer. Ingen är framme. Ingen är färdig. Och det är som det

skall vara. Vi är på väg. Vi söker och vi sökes. Ignatius, ungefär

samtida med Luther, menar att Gud kommunicerar med var och en

av oss på ett personligt sätt. Och att kristen praxis och andlig övning

handlar om att öva upp sitt urskiljande och sin lyhördhet för vad som

är Guds kommunikation med var och en av oss på ett personligt sätt. I

dopet ljuder Jesu löfte: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på

jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns

och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de

bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”

(Matt. 28:18-20) Löftet som knyts till vårt dop är ett löfte om Kristi

närvaro och Guds närvaro i vardagen. Det är ingen ny vardag och

ingen ny verklighet. Det är samma vardag och samma verklighet. Det

vi ber om är att öppna oss för Guds närvaro i våra liv. Gud är ingen

annanstans. Gud är vårt innersta och vårt yttersta som skapande,

levandegörande och livgivande Gud. Som pilgrimer låter vi oss

öppnas för denna närvaro med alla våra sinnen, det vi ser, det vi hör,

det vi känner det, det vi förnimmer på olika sätt. Vi är olika och Gud

har ett sätt att kommunicera med var och en av oss. Här och nu. I just

den situation vi är. Vi är älskade och mottagna som dem vi är, inte

som vi eventuellt kan bli. En enkel övning är att varje kväll gå igenom

alla dagens händelser och möten och att urskilja Guds omsorg och

barmhärtighet i dem. Till uppdraget att vara kyrka i vår tid hör att

inte bara göra motstånd mot individualismen utan också gå med den

så långt att en människa får tillgång till sitt djupaste jag och sin

okränkbara person i mötet med levande Gud, i mötet med Kristus, i

vägledningen av den heliga Anden. Gud kommunicerar med varje

person på ett unikt sätt. Att hjälpa människor att få tillgång till den

kommunikationen är ett av kyrkans viktigaste uppdrag. Det är det

mest individuella och det mest personliga en människa kan uppleva.

Och samtidigt är det här som vi på djupet hör samman med varandra.



Nu har jag arbetat med dopet som en särskild berättelse som vi som

kyrka förvaltar.



Det är en särskild berättelse och på samma gång en berättelse om

alla och envar.



Vi ska vara rädda om den berättelsen, hur många eller hur få vi än är.

Uppenbara för oss ditt dops hemlighet: ett enda vatten och en enda mänsklighet

Anna Karin Hammar är präst i Svenska Kyrkan och blev teologie doktor 2009 på en avhandling som heter Skapelsens mysterium, skapelsens sakrament. Hon har forskat om det kristna dopet i mötet mellan tradition och situation.

Sin avhandling inleder hon med berättelsen om sitt eget dop i Norra Rörums kyrka en söndag i slutet av maj 1951. Hon var bara en månad gammal. Hennes mors och tant Martas berättelse om dopdagen, skriver hon, har följt henne genom livet. 

Svenska Kyrkan är den kyrka i Sverige som både döper flest barn och flest vuxna. Bortsett från begravningar är det knappast något annat kyrkligt och existentiellt skeende i det svenska samhället som påverkar lika många människor som dop av barn i Svenska Kyrkan. Anna Karin Hammar skriver om föreställningen om en klyfta mellan Gud och världen, om en Gud enbart bortom vår värld, som ett hinder för gudatro och ett skäl att inte tro. 

Hennes arbete med dopteologi leder vidare till en förståelse av vad det innebär att leva i sitt dop, av de döptas gemensamma uppdrag i kyrkan.  

Till Ideellt Forums Idédagar 2010 kom hon för att hålla årets huvudföredrag. Hon talade om dopet och om uppdraget att vara kyrka i samtiden.

Det här referatet är skrivet av en av hennes åhörare Martin Garlöv, i Söderledskyrkan lördag 2 oktober. Anna Karin Hammar har ställt manuset för sitt föredrag till förfogande för publicering på den här bloggen. Läs hennes egna ord här.

När Anden sänker sig ned över Jesus då han döps av Johannes i Jordan, är det för att Jesus ska träda fram som Messias, den smorde.  Senare, i Nasarets synagoga, läser han han ur Jesajas bok den profetia som handlar om honom själv. Berättelsen finns i Lukas evangelium.

För de första kristna är Jesus Kristus som den smorde. Apostlagärningarna 10:18 visar att det redan från början var en allmän trosuppfattning.

Alla som följer Jesus blir smorda i dopet. Det är ett bemyndigande som heter duga. Som vore de kungar, präster och profeter är alla döpta myndiga att handla på Guds uppdrag. Varje människa kan företräda Gud och Guds rättfärdighet, så att guds vilja blir förverkligad. Alla är kallade att hålla sitt hjärta levande, vara som de ortodoxa säger, vara skapelsen präst.

I det kristna dopet ligger en jämlikhetsrevolution, som ibland har gått förlorad i kristen förkunnelse.  Likväl finns det revolutionära budskapet i Nya testamentet. I sitt brev till galaterna, kapitel 3:28 skriver Paulus: Här är ingen längre jude eller grek...

Med detta läggs grunden för demokratin. Men har då inte demokratin sin vagga i Grekland? Det kan man undra och invända, sa Anna Karin Hammar.

Demos betyder folk. Kratei betyder styra. Demokrati är när folket styr. Den form av demokrati som fanns i antiken var en direktdemokrati som inte omfattade varken kvinnor, slavar eller främlingar. De fria männens direktdemokrati kunde upprätthållas i de små städerna från det tredje århundradet före Kristi födelse.

Anna Karin Hammar lyfte fram det kristna dopet som uttryck för och ett gestaltande av en mycket starkare jämlikhetsidé. Hon talade om hur Platon som reserverade styret till de förnuftiga. Det är av stor betydelse att uppmärksamma vilka som därmed ställdes utanför. Därför har den kristna traditionen haft en avgörande betydelse för den jämlikhetsrevolutionen som ännu är pågående.

Demokratin i sin moderna form uppträder först med de nordamerikanska staternas frigörelse och självständighetsdeklarationen från 1776.

I den kristna tradition är vi menade vara varandras jämlikar, döpta till präster, profeter och kungar på samma gång. Med dopet ger en grund blir demokrati det som kan delas av alla. Dopet har genom historien uppfattats som omstörtande. 

Historiens spår visar hur omstörtande det kristna dopet har varit. Och vilket motstånd som funnits.

Till exempel så tillätt inte de amerikanska slavägarna först att deras slavar döptes. När man senare accepterade dop av slavar så hade lagar stiftats så att slavarna samhällsstatus inte skulle ändras. Anna Karin hammar stödde sig på forskaren Melva Costen.

Vi i den kristna kyrkan bär och gestaltar en särskild berättelse om dopet som gör alla till jämlikar. Låt oss vara mycket rädda om den berättelsen, uppmanade Anna Karin Hammar. Till uppdraget att vara kyrka hör att berättelsen blir så levande att den hörs ända in i migrationsministerns kontor.

Smörjelsen av den döpte var en rituell handling som upphörde i Sverige i och med Olaus Petri andra dopordning på 1500-talet. Laurentius och Olaus Petri hade studerat med den tidige Martin Luther som lärare. Det gjorde att gudstjänstordning blev lik den tidigare katolska ordningen, till skillnad från de danska och norska.

Det intressanta är att de ortodoxa har bevarat smörjelsen i dopet och bara där, sa Anna Karin Hammar. Den västliga katolska traditionen använder smörjelse vid flera andra tillfällen.

Anna Thorén från Umeå frågade om det Anna Karin Hammar sagt om att vi döpta i kyrkan tillsammans gestaltar en berättelse i dopet. Är det verkligen vi och inte Gud som handlar dopet? Du talar om Gud och Kosmos, sa hon också till Anna Karin, är det någon skillnad?

Anna Karin svarade att hon gör skillnad på Gud och människa. Men inte så stor som man gjort i den västliga kristna traditionen. Ortodoxerna lyfter fram bibelordet om att Gud är den som verkar i er, både i vilja och gärning.  Detta kallas synergism, förklarade Anna Karin. Ordet kommer av synergi som i t.ex. synergieffekt.

Hennes tes var att kristna i den västliga kyrkans tradition har för vana att Gud och människa som konkurrenter. Se det hellre så att både vi kristna och Gud handlar fullt i dopet. 100 procent människa och 100 procent Gud, sa Anna Karin Hammar. En del teologer talar om en kontraktiv skillnad, där Gud och människa inte är varandras konkurrenter.

I min avhandling utvecklar jag saken något, berättade Anna Karin Hammar. Jag har påbörjat en trinitarisk skapelseteologi. Jag stöder mig på den nicenska trosbekännelsen där Gud i hela sin treenighet och i alla de tre artiklarna bekänns som skaparen.  För mig är allt skapat genomdrängt av Guds trinitariska kärlek. Jag kan inte röra mig i kosmos, inte i mitt eget inre utan att befinna mig på en plats som omfattas av guds kärlek. 

Dopet är en manifestation av den genomströmmande kärleken, en epifania, sa Anna Karin Hammar. Jag ser dopet som ett berg som går i dagen, en källåder som brister fram i det fria, för att manifestera Guds kärlek.

En åhörare frågade hur Anna Karin ställer sig till Dag Hammarskölds ord: Icke jag. Utan Gud i mig.

Anna Karin svarade att man lugnt kan se hur Hammarsköld står i den västliga traditionen. Den finns hos Paulus, hos Martin Luther. En tradition som kan vara viktig i vissa lägen, men ensam är den för negativ i sin människosyn.

En annan åhörare frågade om detta med 100 % Gud och 100 % människa? Är det samma som att tala om människan som guds avbild. Anna Karin svarade att hon inte riktigt vet. Men visst är tanken om människan som Guds avbild är stark i den judiska tradition som den unga kyrkan tar till sig.

Det var en strid under reformationstiden om hur förstörd människan var, berättade Anna Karin Hammar. Om jaget beskrevs som en dyrbar pärla, kunde den sotas utan att förstöras? Eller fanns det pärlor så smutsade att de var helt förlorade?

Anna Karin Hammar underströk att Gud och människa inte står emot varandra. Skillnaden mellan det gudomliga och mänskliga beskrev hon som icke-kontrastiv. Bestämningarna utesluter inte varandra. Se det som jordgubbar och glass. Inte antingen eller.

Jag tror att frågan om människosyn och gudatro är beroende av ett lutherskt arv som vi kan behöva göra upp med, sa Anna Karin och pekade på skillnader mellan den lutherska teologin med hemvist vid universiteten i Lund respektive Uppsala.

Vi kristna gestaltar i dopet en berättelse om Gud som älskar var och en av oss och kommunicerar med varje människa på ett unikt sätt. Vi hör alla samman. Handpåläggning liksom att vi kallas vid vårt namn i dopet  dopet gestaltar att varje människa är ett subjekt som tar emot sitt djupaste jag i mötet med Gud. Löftet i dopet är ett löfte om Kristi närvaro i en vardag som inte är ny. Det vi ber är att öppna oss för Gud i våra liv. gud är vårt innersta och yttersta.

Andlig fördjupning i vår egen tid kan ta sig olika uttryck: t.ex. som pilgrimsvandring, heliga danser, eller meditation. Ingen människa är framme, ingen är färdig, vi är alla på väg. Vi söker och vi sökes. Som pilgrimer öppnar vi oss med alla sinnen. Det vi ser, hör, känner och förnimmer

Det är en kristen praxis och att andliga övningar syftar till  att öva upp sin lyhördhet för Guds kommunikation. Vi är olika och Gud har ett sätta att kommunicera med oss som de vi är. Älskade som de vi redan är - inte som de vi eventuellt kan bli.

Öva dig i att höra Guds språk. Ignatius av Loyola har gett oss en metod: att varje kväll tacka Gud för dagen som gått, gå igenom den och allt man varit med om. Alla möten, tankar, upplevelser, det man såg och hörde: Solen som sken, fågel som sjöng. Går igenom och ta det till sig. För att öva sig att ta emot Guds gåvor och för att kommunicera med Gud. Det enkelt kan det vara. 

Kristen tro är egentligen inte så svårt. Ändå springer vi ofta förbi det enkla.

Det hör till uppgiften för kyrkan idag att gå med människor så att de kan få tillgång till sitt djupaste jag. Att hjälp människor också i deras individualism att få tillgång till kommunikationen med Gud.

Också detta för att vi på djupet hör samman. Dopet är en berättelse om oss alla och en var. 

Där slutade Anna Karin Hammar sitt föredrag. Det här var ett referat skrivet av Martin Garlöv på plats i Söderledskyrkan lördag 2 oktober 2010. Vill du läsa vad Anna Karin verkligen hade skrivit för föredrag och vad hon sa till deltagarna i Ideellt Forums Idédagar 2010 så finner du texten här.

Svenska Kyrkans Tidning bevakade Idédagarna och fångade upp Anna Karins slutsats av den nya utmaningen för kristna i Sverige i en tid när fåtalet är medlemmar i en kyrka: "Men finessen är att just som särskilda har vi ett värdefullt bidrag till samhörigheten i världen. Det är min teologiska tes."

Rubriken på Anna Karin Hammars föredrag var: Uppenbara för oss ditt dops hemlighet: ett enda vatten och en enda mänsklighet. Ett elegant sätt att tala om dopet med ord direkt inspirerade av orden från mässan: 

Kristus, du som blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger,
hjälp oss nu att vara ditt svar till dem som saknar vad vi äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
förstå den nöd som du har förstått,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet –
ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Mikael Mogren: Kom loss. Våga släppa taget.

Prästen Mikael Mogren var inledningstalare på Ideellt Forums idédagar i Svenska Kyrkan. Idédagarna samlade närmare 250 deltagare från olika delar av Svenska Kyrkan till Söderledskyrkan i Farsta församling i Stockholms stift.

Att våga släppa taget, var rubriken för Mikael Mogrens föredrag. Han hade lovat att tala om frivillighet i en ny tid. Själv använder Mikael helst ordet förtroendeanställd istället för volontär och ideell.  

Inledningsvis berättade Mikael om den taxichaufför som kört honom från järnvägsstationen inne i city ut till Söderledskyrkan. En man med hög utbildning som talade flera språk. Under lång tid hade han sökt arbete i Sverige, som var hans nya hemland. Utan framgång. Nu hade han gett upp hoppet om att få arbeta med det han var utbildad för och körde taxi istället. 

Mikael kontrasterade bilden av det samtida Sverige med att referera till författarinnan Fredrika Bremers reportage från sin amerikanska resa för mer än 150 år sedan. Hon frågade sig hur det kunde vara en sån schvung i den nya världen, av ett slag som hon inte hade sett i den gamla världen, i det 1800-talssverige hon var född i. Fredrika Bremer var  uppväxt på ett god i Österhanninge. Patronen på Årsta slott var hennes far.

I den nya världen kunde Fredrika Bremer se hur människor slöt sig samlas man i associationer mot och för saker man ville förändra och skapa. Hur man gick samman oberoende av ställning. Något liknande var inte tänkbart i det gamla Sverige. När erfarenheter möts i nya kombinationer, då sker en utveckling, rapporterade Fredrika Bremer.

Mikael Mogren pekade på hur bristen på social rörlighet och den gränssättning som hämmar också idag är ett problem för Sverige och svenskarna. Det är mycket som sitter fast.

Den gången fanns en del av Sverige som följde Fredrika Bremers tankar, berättade Mikael. Det skapades ett nytt Sverige, tack vare de då nya folkrörelserna. Men är detta påväg bort? frågade Mikael. 

Det är när Kristus kommer oss till mötes, som vi kan komma loss, sa Mikael. Låt oss hålla visionen om ett Sverige där man kommer loss levande!

Ord är inte hela världen. Men de kan vara viktiga. Idealitet är ett av de bättre orden att använda för att beskriva det oavlönade arbete som utförs av medlemmar i Svenska Kyrkan. De som jobbar med idéer är idealister. Ändå är det inte en beteckning som har en helt igenom positiv klang, menade Mikael Mogren.

Jag gillar inte ordet frivillig lika mycket. För skulle de som får lön vara ofrivilliga? Volontär är ett latinskt inlån som betyder samma sak. Det finns i engelskan och franskan. Tyskan har erenantlisht. Jag har mött det i tyska kyrkors församlingar. Ereneintlich blir på svenska äroämbetet. Vackert så, lönen är den ära jag förtjänar. 

Mikael tycker att det tyska ordet skulle kunna bli förtroendeanställd på svenska: Arbetet jag utför ger mig förtroendet.

För det är mest det här med lön som skiljer de avlönade anställda medlemmarna i Svenska Kyrkan från de oavlönade, förklarade Mikael Mogren. Alla andra kostnader än löner drar det frivilliga arbetet med sig. Den förtroendeanställde kostar i rekrytering, kanske behöver en arbetsplats, definitivt bör hon få utbildning, det behövs verksamhetsmedel osv. Därför bör man kunna se i församlingens budget om det finns utrymme för förtroendeanställda eller inte.

Den som är förtroendeanställda kan vara mer kompetent än den anställda, konstaterade Mikael. Att vara avlönad betyder inte i sig att man är mer kompetent. Han gav exempel på hur han i en församling där han varit präst anlitat en jurist, expert på sitt särskilda område. Han blev förtroendeanställd i 4 minuter i taget. 

Det blir fel om förtroendeanställda förväntas svara bara för de uppgifter där man är utbytbar. Det påverkar människosynen i församlingen att begränsa de oavlönades insatser till det som vem som helst kan utföra.

Bakom detta med utbytbarhet finns en teori om det som kallas bifurkation. Om organisationen fokuserar ensidigt på experter och deras ersättning, och då blir alla de andra i organisationen utbytbara. Godset hade en patron, Fredrika Bremers far, som inte var utbytbar. Statarna däremot kunde få flytta varje år, därför att de var helt utbytbara. Se här, ett exempel på extrem bifurkation.

Jag vågar väl knappt säga det, men fokuseringen på prästen riskerar att församlingen organiseras som ett gods på 1800-talet och tillämpar en utbytbarhet på dem som hamnar längst bort, sa Mikael Mogren.

Han beskrev det som en myt att det skulle finnas en mängd människor som sitter och väntar på att bli församlingens förtroendeanställda. Från sina egna studieår i USA kunde Mikael konstatera att inte ens där finns det en massa blivande frivilliga som bara står och väntar på uppgifter. Nej, det är genom en aktiv rekrytering som fler engageras.

Därför är rekrytering en så avgörande sak för frivillighet. Och rekrytering behöver få kosta tid och pengar.

Mikael Mogren vände sig till deltagarna på Idédagarna som han hade framför sig i Söderledskyrkan den här kvällen:  Ni sitter nu här för att ni en gång rekryterade. Tänk efter, vem var det som rekryterade dig? I vilket sammanhang hände det? Vem var det ytterst som fick dig att bli en förtroendeanställd? Vad utmärkte den rekryteringen? 

Vilken gåva hade den människa som rekryterade dig? Gåvor är inget man bara har, det är något man tränar upp. Eller hur?

Rekryteringen syftar till en handling, som har en början och ett slut. Det är handlingen som gör skillnad, som ger energi. Förberedelser, planeringstid utan handling ger ingen energi. Då bara sackar det av. Till slut blir inget på riktigt längre. Och det genomskådar människor. De slutar engagera sig och uteblir.

Ett oslagbart instrument att sätta gräns i handling är att hylla och fira, celebrera. Avslutningen på ett kort uppdrag är ett "tusen tack". Det kan vara ett handslag, en blomma, en fest. Också detta behöver synas i budgeten.

Bra genomförd rekrytering ger energi och rekryterar fler.

Ordningsföljden kan vara en annan. I slutet av ett projekt ordnas en fest. Till den bjuds också helt nya människor och bland dem kan nya rekryteras. Alltså: först firar man, en rekryteras man och för göra jobbet.

Vad är problemet? Det är vad som inte fungerar och måste åtgärdas. Att formulera problem är ett privilegium. Att beskriva hur verkligheten ser ut. Använd rätt den stora kraften i att formulera problem, som man kan göra något åt.

Taxichauffören som Mikael berättade om i sin inledning tas inte tillvara i Sverige. Det är ett problem. Hans universitetsutbildning i Frankrike och Schweiz kommer inte till användning. Det finns skäl till missnöje över detta. Det finns skäl till missnöje över mycket. Se till att missnöjet kommer loss och blir en kraft. 

Mikael tog ett exempel: Det har vuxit upp en massa sly mellan huset och vägen: Ska det vara så här? frågar sig någon som ser, eller snarare inte ser ut längre.

Men händer något? Vem ser till att slyet försvinner? Förr gick man till patron och bad honom åtgärda. Och så är det även idag i en organisation som fungerar som ett gammalt gods, där riktas frågan uppåt: Någon borde göra något åt saken.

Men accepterar man inte den organisationen utan räknar med kraften underifrån, då blir det annorlunda. Det var Mikael Mogrens besked. Då handlar den som sett problemet och fått det ur sig.

Fundera över ett problem. Klura på det konkreta problemet som ligger ditt hjärta nära.

Det är dagens sanning att om problem far runt i kroppen på dig då äger problemet. Men om du får det ur dig, då äger du det. Och du inser att du behöver lösa det tillsammans med andra.

Klura på problemets art, på vilka du behöver för att lösa problemet. Det är skillnad på att tänka: vem behöver jag och inte vem behöver mig.

Du ska inte tänka på dem som har problem, utan på dem som har kraft att lösa problemen. Ta kontakt och be om ett möte. Be om en halvtimme. Då tar det inte en dag. 

Gör det enkelt.

Liksom alla kan äga problem, så kan varje människa äga rekryteringen. Fråga om du kan få hjälp med ditt problem, om ni kan lösa problemet tillsammans. För visst kan det gå åt många för att lösa problemet. Släpp inte på inställningen att du ska rekrytera dem som har kraften att lösa problemet.

När du träffat några stycken problemlösare så bjuder du in till ett möte. Och du kan be dem ta med sig en till, eller två. Då får du veta om du bjudit en person som kan rekrytera. Den som kan rekrytera kan du lita på.

Den som inte kommer alls ska du inte tjata på. Släpp det. Då är hon ingen problemlösare och har inte kraften. Då får du rekrytera vidare. Om viljan inte finns, fråga andra. 

Löneanställda rekryterar du i början av ett projekt. Men förtroendeanställda får du rekrytera under hela projekttiden. Där ligger en skillnad, sa Mikael Mogren.

En annan nyckel är att ha korta planeringsträffar som inte läcker energi. Lyckas du hålla tiden är det en första handlingens framgång. "Det tog inte en dag, det tog 25 min."

Låt inte mötestid pratas bort genom att människor lämnar ämnet och förlorar uppmärksamheten på problemet. Du kommer att lyckas om du inte såser bort energin på vägen.

Jag kommer just från Svenska Kyrkans kyrkomöte, berättade Mikael. 251 ledamöter och 50 anställda har varit samlade. Redan första dagen ajournerades vi i flera timmar för att det skulle göras en rösträkning. 2 timmar senare återupptogs förhandlingarna

600 arbetstimmar såsades bort. När jag kom tillbaka till plenisalen hade mitt förtroende för kyrkomötet minskat.

Tänk också på vad som blir sagt under ett möte. Det första mötet är testen på medarbetarlaget. På mötet förbereds en handling som inte får ligga för långt fram i tiden. Och ska det hända långt fram i tiden, då får man ta processen i flera steg.

Se till att människor inte känner sig svikna under processens gång. Träna på att se varandra och tacka för bidragen. Planera för tacket redan från början.

Det är inte så att du först måste försäkra sig om alla resurser och sen ska agera. Tänk tvärt om: vill du något och äger du ett problem, då får du loss resurserna. Jag lovar.

Firandet, celebrationen är betydelsefull. Tänk på ett tillfälle då du var med om ett firande som det fanns kraft i?

Det var Martin Luther som lanserade idén om det allmänna prästadömet. Dopet räcker, var hans budskap, det är vår enda vigning. Prästens vigning är en fördjupning. Vi är alla kungar och präster i detta prästadömet. Se det som en optimal egalitet, sa Mikael Mogren.

Taxichauffören som Mikael åkte med sa en sak till: I Frankrike är de vana vid att folk ser olika ut, så är det inte i Sverige.

Om vi tror på det allmänna prästadömet, så måste vi lita på varandra lika mycket. Inte bara lita på den som har jobb och lön. Vi måste kunna lite på de som är förtroendeanställda också. Det viktiga är att göra vad man lovat. 

Tillräknelighet är ett krångligt ord. Kan det bero på att vi inte brukar räkna med den saken, undrade Mikael Mogren. Den som inte ställer upp, som inte gör det hon lovat, kan hon eller han verkligen få ha kvar sin uppgift? frågade Mikael. Det är lika allvarligt som om en anställd med lön uteblir. Släta över när någon uteblir istället för tala om hur många påverkades när någon uteblev, det blir en människosynsfråga. 

Kan det handla om gränserna mellan dem som har arbete och får en massa förmåner som har med fritiden att göra? Till en arbetande klass. Men de som inte har arbete får inte alls dessa förmåner. Hur kan det komma sig? Det tycks gå en knivskarp gräns mellan den som har lön för sitt arbete och den som inte får. Det vore tråkigt om den gränsen gick genom församlingen, genom kyrkan.

Mikael sammanfattade: 

- Äga problemet

- Rekrytera - kalla människor

- Handling

- Fest

Visioner är av stor betydelse. Så därför gäller det att församlingen präglas av en anda som ger plats för visioner.

Det handlar om vision för församlingens liv och även omen samhällsvision där människors kapacitet får komma fram. När vi kommer tillsammans, kommer det loss. När det rycks loss saker i mig själv, kompetens som jag inte visste att jag hade, då blir jag en annan.

Där slutade Mikael Mogren sitt föredrag, som var inledningen på Ideellt Forums Idédag.


Tillägg söndag 3 oktober: Carina Etander Rimborg bloggar från Idédagarna.